Slut upp för Irak
Den första domen i rättegången mot Iraks förre diktator Saddam Hussein, gällande mord på 148 shiiter 1982 i Dujail blev den väntade – dödsstraff. Den som är emot dödsstraff av princip, kan inte ha någon annan åsikt i det här fallet. Även den grymmaste diktator och mördare ska sona sitt straff bakom lås och bom – inte hängas i ett rep. Det hade varit att föredra att Saddam Hussein dömts i en internationell domstol till livslångt fängelsestraff. Att lägga samman samtliga åtalspunkter i en dom i hade också varit klokt. Massmorden mot shiiter och shiitiska kurder i Anfal och Halabja – där offren räknades i tusental – återstår till exempel att prövas.
Med det sagt är det ändå på sin plats att påminna om att Saddam Hussein greps, fick försvarare och en rättegång med möjlighet att lägga fram sin version. Det är mer än han någonsin gav sina offer. Saddam Hussein tvekade inte att använda massdödande vapen mot delar av befolkningen i den egna diktaturen.
Saddam Hussein borde ha störtats mycket tidigare. I stället höll sig västvärlden på god fot med Saddam Hussein, något som definitivt inte bara gäller USA. Det statliga franska oljebolaget TotalFinaElf förhandlade in i det sista med Saddam Husseins regim om exploatering av nya oljefyndigheter i Irak. Någon rak ryggrad handlade det följaktligen inte om när Frankrikes president Jacques Chirac satte sig emot Irakinvasionen. Och den övriga omvärlden som är snabb att tala om för USA och Storbritannien hur de brutit mot folkrätten – har genom att inte göra någonting visat gränsen för sin moraliska resning.
Medan störtandet av Saddam Hussein är den framgång som invasionen förde med sig, så har situationen efter det bara förvärrats. USA-koalitionen har på inget sätt lyckats åstadkomma vad den utlovat; huvudargumentet svängde snabbt från att handla om massförstörelsevapen till att etablera en föredömlig demokrati i Mellanöstern. Misstagen har radats upp efter varandra. Upplösningen av Iraks armé är ett av de främsta. För liten insats rent militärt för att upprätthålla säkerheten är en annan punkt. Och inte minst misslyckades USA och Storbritannien med att få en övervikt av demokratierna och dess medborgare med sig. När massförstörelsevapnen inte fanns, när kopplingen mellan Saddam Hussein och al-Qaida framstod som osannolik och när tillståndet i Irak vände till kaos – då blev bilden av USA som ett dollar- och oljesuget maktimperium den förhärskande.
Tillståndet i delar av Irak är i dag så komplicerat och svårt att ingen tycks finna någon bra väg framåt. Det är olika grupperingar mot varandra – långt ifrån så enkelt att det är shiiter mot sunniter – som gör allt för att utnyttja situationen. En del är rena gangstergäng, andra är mer välorganiserade och har långtgående politiska och religiösa agendor. Det kurdiska norr utgör undantaget med viss stabilitet och ekonomisk tillväxt.
Att i det läget peka finger åt Bush och Blair hjälper inte alls. För att upprätta någon form av fungerande demokratisk stat där medborgarnas säkerhet är hygglig krävs det att omvärlden sluter upp gemensamt – på ett sätt som den borde ha gjort för länge sedan.