Skattesänkning vid fel tid

Liksom många andra klagar jag inte över mer pengar i plånboken. Flödet av utgifter är som bekant aldrig sin­ande. Men likväl frågar jag mig om det är rätt taktik av regeringen att ytterligare sänka skatten vid just den här tidpunkten.

Min fråga utgår inte från några nationalekonomiska överväganden. Många nationalekonomer brukar hävda att sänkt skatt på arbete ökar incitamenten att arb­eta mer.

Enligt teorin innebär ökade inkomstskillnader mellan a-kassa och arbete att den som inte har något arbete anstränger sig lite extra för att skaffa ett arbete. Därmed pressas arbetslösheten tillbaka.

Följer man teorin är det med andra ord helt rätt att sänka skatten på arbete när arbetslösheten ökar, det är ju precis då det krävs åtgärder som kan pressa tillbaka arbetslösheten. Jag tar inte här ställning till om teorin stämmer, jag kan bara konstatera att många tror att den gör det. Men det spelar mindre roll för min fråga om det är rätt taktik att sänka skatten.

Min fråga utgår istället från något så subjektivt som känslor. Den sittande regeringen, och främst finansminister Anders Borg, har gjort finanspolitisk återhållsamhet till en dygd. Borg har därmed kunnat bygga upp ett förtroende som knappast någon annan borgerlig finans­minister har åtnjutit.

Den rådande känslan kring finansministern är att han är mannen som har koll på finanserna, han tillåter inte något budgetunderskott att skena iväg, han är med andra ord garanten för att budgetunderskotten under tidigare borgerliga regeringar inte återupprepas.

När så skatten sänks mitt i en historisk kris och oppo­sitionen kan upprepa till leda att regeringen lånar pengar till permanenta skattesänkningar riskerar kritiken att underminera det förtroende som regeringen byggt upp. Skattesänkningar just nu strider mot känslan av återhållsamhet med ordning och reda i finanserna.

Detta alldeles oavsett om skattesänkningen kan vara klockren ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Istället för ordning och reda riskerar regeringens agerande att leda väljarnas tankar till tidigt 90-tal.

Och de känslor vi förknippar med 500 procents ränta och skenande budgetunderskott är inget regeringen Reinfeldt vill förknippas med, oberoende av vems fel 90-talskrisen var.

Ger inte skattesänkningen resultat i sänkt arbets­löshet innan valet riskerar därför det fjärde steget i jobbskatteavdraget bli det enskilda beslut som punkterade förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap.