Skärgårdsdoktor eller inte?
Regeringen Reinfeldt hann knappt komma igång innan de första skandalbomberna briserade. De som drabbats är ministrar som rekryterats utanför proffspolitikervärlden. Handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò var tänkta att ge nytt blod till politiken, men de kom i stället direkt i fokus som skatte- och avgiftssmitare.
Sverige har ett samhällsproblem där de höga skatterna medverkar till att svarta tjänster av olika slag är vanligt förekommande. Att arbeta och samtidigt betala en barnflicka vitt med arbetsgivaravgifter är för de allra flesta en ren förlustaffär.
Men att medvetet fuska och smita från skatter och avgifter är inte acceptabelt. Som medborgare har man ett ansvar för att så långt det är möjligt följa de lagar och regler som vi i demokratisk ordning fattat beslut om. Det alldeles oavsett om man har planer på att bli politiker eller ej.
Sannolikt är det annars så att politiker tillhör en skara som anstränger sig extra mycket för att betala det de ska, medvetna om den granskning de utsätts för.
Samtidigt kan inte ett totalt vitt förflutet inte vara det främsta kriteriet för att bli minister. Det måste kompetens vara.
För Maria Borelius, som på 1990-talet anlitat barnflickor utan att betala arbetsgivaravgifter, hade det räckt med en ursäkt i form av: "Det var dumt. Man ska betala sina skatter" och saken hade snabbt varit död. Ungefär så gjorde före detta justitieminister Thomas Bodström (s) när han tillträdde och avslöjades med att ha haft svart städhjälp.
När Borelius började komma med ursäkter av annat slag, som att hon inte hade råd, så öppnade hon naturligtvis för ytterligare granskning som visade att hon i själva verket haft en ekonomi som de flesta svenskar bara drömmer om.
Kulturminister Cecilia Stegö Chilò har inte betalat sin tv-licens på 16 år. Ett par av de åren har hon bott utomlands. Men det är uppenbart att det handlar om ett aktivt beslut, ett sätt att protestera mot licensfinansieringen av en Public service som levererar annat än det Cecilia Stegö Chiló anser att Public Service ska ägna sig åt. Man kan kalla det en slags civil olydnad. Men grunden för vår demokrati är att sådant man tycker är fel ska förändras genom politiska beslut.
Man kan tycka att kulturministern ska lämna sin post på grund av att hon inte betalat tv-licens. Eller också kan man tycka att det viktiga är att hon gör rätt för sig och i fortsättningen håller sig till det som riksdagen beslutat.
Men bortsett från det så kan en annan betydelsefull fråga ställas:
Fredrik Reinfeldt har i valrörelsen gjort klart att Public Service är viktigt, inte minst som producent av folkliga dramaserier som Skärgårdsdoktorn. Är det en politik som kulturminister Cecilia Stegö Chiló står bakom, eller vill hon ha ett smalare uppdrag för Sveriges Television och Sveriges Radio?
