Shirin Szupke: Överdriven student
"Vi har tagit studenten..." Ja, snart är det dags för den stora dagen. Fredagen den 15 juni är jag en av de 460 avgångselever som tar studenten på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg.
Efter nio år i grundskolan och tre år i gymnasiet är jag äntligen mogen att lämna skolans säkra tillvaro och ge mig ut i den vida världen. Det handlar inte om min personliga mognad, i samhällets ögon är vi ungdomar rustade för vuxenlivet när vi har klarat av den mängd prov och uppsatser som lärarna snällt delat ut under årens lopp. Men är man egentligen redo att stå på sina egna ben bara för att man har tagit studenten?
Själva begreppet "studenten" härstammar från tiden då eleverna fick göra en studentexamen innan de slutade gymnasiet. Någon studentexamen finns inte längre men behovet av att fira att man gått ut skolan kvarstår. Det har blivit viktigt att markera inträdandet till vuxenlivet genom banala saker som utstyrda raggarbilar, fester för släkten och konsumtion av stora mängder alkohol. Examensfester är trendiga fastän svenska ungdomar egentligen inte tar någon examen längre.
Det är kul att vi blir firade av omgivningen när vi slutar skolan, men jag tycker att folk ofta överdriver studentdagens betydelse. Människor behöver traditioner och studenten har ersatt en äldre sådan, nämligen konfirmationen. Religionens betydelse har minskat och den har inte samma närvaro i våra liv som den hade förr. Få ungdomar konfirmeras nuförtiden och studenten, som tagit konfirmationens plats, är också en familjär tradition men inte lika konservativ sådan.
Själv känner jag mig inte som en student eftersom jag förknippar studenter med universitet och högskolor. Jag ser mig själv som en avgångselev som just avslutat ett kapitel i sitt liv. Till högskolestudier har jag en bit kvar men för vissa av avgångseleverna är studierna på gymnasiet de sista. Mina klasskompisar har olika planer för framtiden och för några av dem blir studenten deras sista avsked till skolan. Då förstår jag att de vill satsa lite extra på studenten. En av mina närmaste vänner är osäker på vad hon vill göra i framtiden och därför är hon ambivalent inför studenten. För trots glädjeruset som hon kommer att känna när hon springer ut nerför trapporna så kvarstår faktumet att hon inte längre har den fasta punkten i livet som skolan alltid varit. Flera äldre bekanta har sagt till mig att njuta av den tiden jag har kvar i skolan eftersom de åren får jag aldrig tillbaka. Javisst, det kan kännas sorgligt att lämna barndomen bakom sig, men jag måste gå vidare med mitt liv annars kan jag inte utvecklas som en självständig individ. Det enda konstanta i livet är förändringen.
I slutändan tror jag det kvittar om jag och de andra studenterna har räknat ut vad vi ska göra härnäst, så länge vi har familj och vänner som stödjer oss. Har vi det så kommer vi att våga prova våra vingar utanför skolans trygga boning. Om någon av avgångseleverna inte känner sig redo för vuxenlivet på studentdagen så lär mognaden ändå komma med tiden. Det gäller att leva och lära!
