Se upp för luddiga löften
Det har socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson slagit fast, flera gånger om. Till exempel uttryckte hon sig så här i Aftonbladet förra året:
”Det finns ingen som är allvarligt sjuk som kommer att bli utan ersättning. För dem finns ingen bortre gräns.”
Ändå händer det att svårt cancersjuka tvingas att söka heltidsjobb, trots att deras läkare bedömer att de har nedsatt arbetsförmåga och ibland också har kort tid kvar att leva.
I en debattartikel i Dagens Nyheter på onsdagen krävde sju läkare och en kurator vid onkologen på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm att politikerna skyndsamt ska se över regelverket. Det nuvarande tolkningen av direktiven får absurda konsekvenser för många cancerpatienter, anser de.
Att sjukförsäkringen brister är egentligen ingen nyhet – medierna har i många år skrivit om enskilda personer som hamnat i kläm. Det var vardagsmat även under den förra, socialdemokratiska regeringen.
Till viss del beror det på att det är oerhört svårt att konstruera ett regelverk som är både omfattande och rättssäkert. Ett system som försökte täcka in alla möjliga situationer skulle snart bli oöverblickbart och oanvändbart.
Ändå borde regeringen se läkarnas artikel som en väckarklocka.
I grunden är det bra att sjukskrivnas arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. Men systemet måste vara humant. När kroniskt cancersjuka tvingas söka nya jobb är det uppenbart att det är någonting i direktiven som brister.
Om nu inte omtanken om medborgarna räcker för att sätta igång en översyn, borde regeringen agera av ren självbevarelsedrift – berättelserna om svårt sjuka som nekas ersättning är en rejäl black om foten inför valrörelsen.
Det betyder inte nödvändigtvis att Försäkringskassan behöver utsättas för nya, omfattande reformer.
I veckan lanserade oppositionsledarna Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ett förslag för ett trygghetssystem som ger sjuka och arbetslösa både ”snabb hjälp tillbaka till arbetslivet” och ”inkomsttrygghet”. Poängen är att Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och kommunernas insatser för sjuka och arbetslösa ska finnas samlade på ett ställe i kommunerna – att det ska vara ”en dörr in”.
Det finns något positivt i idén att sjuka och arbetslösa ska slippa bollas runt mellan olika myndigheter. Men förslaget är mer än lovligt luddigt i kanterna. På flera håll i landet finns redan samarbeten av den typen som oppositionen förordar. Vad är nästa steg? Att organisationerna slås ihop? Hur skulle det påverka de redan reformtrötta handläggarna?
Det krävs mer än gemensamma lokaler för att a-kassan och sjukförsäkringen ska fungera väl. Regeringens system har sina brister – men alliansens fokusering på arbetslinjen har ändå en bättre chans att fungera än oppositionens vaga löften.