Sd i riksdagen - och sedan då?

Socialdemokraterna tar ordentligt med stryk i den andra opinionsundersökningen på kort tid. För en vecka sedan konstaterade sifo att partiet gått ner till 39,5 procent i väljarsympatier. Månaden innan låg de på 45,7. I går konstaterade Demoskop, in en undersökning beställd av Expressen, att partiet tappat 5,8 procentenheter sedan mätningen månaden innan till 39,1. Finanskrisen och velandet omkring vänsterpartiet ska vara med i en eventuell s-ledd regering eller inte ligger säkert bakom fallen i båda undersökningarna. Inte utan viss lättnad kan man också konstatera att sverigedemokraterna i båda undersökningarna farit illa i väljarundersökningarna under de turbulenta finansveckorna. I både Sifos och Demoskops undersökningar ligger partiet klart under riksdagens fyraprocentsspärr.

Därmed drar det etablerade Politikersverige säkert en lättnadens suck. Det borde de inte. För sverigedemokraterna är inget problem som kan hanteras genom att de ignoreras. Partiet har numera en välfylld kampanjkassa och vi kan lita på att de tänker använda den. Först till EU-valet nästa försommar och sedan i den kommande valrörelsen 2010. Men trots att partiet har både förmåga och möjlighet att ta sig in i riksdagen - och till och med hamna i vågmästarposition - förs fortfarande ingen diskussion eller debatt om vad de andra partierna i så fall ska göra. Det vore på tiden. De etablerade parierna har faktiskt en skyldighet att inför väljarna redoisa hur de ska hantera ett utpräglat populistiskt parti med sitt tveksamma islamofobiska budskap.

Ett undantag till tystnaden är det liberala magasinet Neo, som ägnar en stor del av sitt senaste nummer åt att bena ut vad som kan hända och vilka tänkbara strategier de andra partierna kan tänkas ta till för att hantera situationen.

En av regeringsformens brister är att en regering endast behöver riksdagens passiva stöd. Därför kunde till exempel Ola Ullsten bilda sin fp-minoritetsregering 1978 utan att ha stöd av en majoritet i kammaren. Samma situation kan uppstå igen 2010 om sd tar sig över fyraprocentspärren: Varken vänster- eller högerblocket får majoritet och sd står som vågmästare. I Neo diskuteras tre tänkbara scenarion vid en sådan situation:

1 - Samling i mitten. Mona Sahlin leder en rödgrön liberal koalition bestående av s, mp, c och fp. Föreställ dig reaktionerna hos de andra alliansmedlemmarna m och kd om hälften av alliansens partier plötsligt hoppar av.

2 - Tjuren vid hornen. Fredrik Reinfeldt gör som Carl Bildt 1991 och Göran Persson 1998: regerar vidare i minoritet och hoppas på det bästa. Innan han tar det steget bör han kontemplera räntekrisen 1992. Bildt kunde inte föra en trovärdig ekonomisk politik på grund av ny demokrati. Följden blev den famösa 500-procentsräntan och ett misslyckat kronförsvar som kostade statskassan hundratals miljarder kronor.

3 - Stabilitetspakten. Moderater och socialdemokrater gör som i Tyskland och bildar en storkoalition. Småpartiernas gemensamma ramaskri klingar ohört och Sverige går in i en era av korporativt samförstånd.

Neo tar också delvis upp en annan lösning - en taktik som flera partier redan nu praktiserar: att marginalisera sd genom att adoptera deras åsikter. Det har till exempel synts i motståndet mot muslimska friskolor, i den så kallade kanondebatten, i kraven på medborgarskapsprov och språktester och en mängd misslyckade försök att definiera "svenskhet".

Tyvärr tyder tystnaden att det är dit vi är på väg. En mandatperiod med sd i riksdagen riskerar då att bli en upprepning av den 1991-1994: Parlamentariskt kaos och förvisning av sd ut ur kammaren vid påföljande val. Till priset av att de andra partierna adopterat delar av det främlingsfientliga och islamofobiska programmet.

Det blir ingen vacker syn.

Ola Tedin är politisk redaktör på Ystads Allehanda