Sahlin saknar alternativ
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har träffat sina kolleger i miljöpartiet och vänsterpartiet för att undersöka möjligheterna till ett samarbete inför valet 2010, motsvarande det som genomfördes av borgerligheten i Allians för Sverige inför valet 2006.
Att så inte skedde i höstas var "ett problem i valrörelsen", menar Sahlin.
Saken är att det var mer än så. Enigheten på den borgerliga kanten och splittringen mellan de rödgröna visade att det i realiteten bara fanns ett trovärdigt regeringsalternativ. En röst på något av partierna till vänster var så gott som ett in blanco-medgivande till Göran Persson att forma en regeringspolitik efter eget godtycke.
Sahlins insikt om vikten av tydliga regeringsalternativ i riksdagsvalet är välkommen, om det nu är en insikt och inte ett taktiskt övervägande. I dag framstår det som uteslutet att s skulle kunna locka något av de borgerliga partierna över blockgränsen.
Hur som helst vinner väljarna på att det finns tydliga alternativ, att deras röst verkligen påverkar vilken väg Sverige tar, inte bara kanske.
Men hur sannolikt är det att Sahlin kan bilda en politisk pakt?
Klart och koncist pekar Sahlin i Svenska Dagbladet på tisdagen ut synen på EU som det största hindret för ett närmande mellan s och dess tidigare stödpartier:
"Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU, och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det där. Vilken trovärdighet ger det?"
Man kan inte mer än instämma. Kruxet är bara att det finns fler – minst lika grundläggande frågor – där de rödgröna partiernas åsikter, för att uttrycka det milt, är oförenliga.
Miljöpartiet är tillväxtfientligt. Man är emot kärnkraft, olja och naturgas. Man är skeptisk till vägbyggen och vill lägga ner försvaret.
Vänsterpartiet är försvarsfientligt och när kommunistiska idéer om socialisering av näringslivet. I sitt partiprogram slår man fast att "naturliga monopol" ska "återregleras", att det samhälleliga ägandet och inflytandet över investeringar i banksektorn och i andra finansiella sektorer ska ökas.
Klyftorna inom vänsterblocket i synen på ekonomin är välkända och ofta kritiserade, även inom s. Inför valet skrev före detta finansministern Kjell-Olof Feldt i en debattartikel att det var hög tid att bryta helt med mp och v. "Även om regeringsmakten skulle gå förlorad är alternativet – att fortsätta som regering men kedjad vid masten av mp och v – ännu sämre både för socialdemokratin som parti och, än mer, för dess idéer". En koalitionsregering verkade inte finnas i Feldts sinnevärld.
I LO-tidningen har Handels ordförande Ninel Jansson varit ännu tydligare: "Det är en sak att samarbeta därför att man inte har egen majoritet i riksdagen, men att tala om eventuella regeringsplatser efter valet, det är fullständigt jävla snömos."
Motviljan kan inte vara tydligare. Frågorna är många. Åsikterna är vitt skilda. Till detta kan läggas miljöpartiets vilja att framstå som ett parti utanför blockpolitiken.
Ändå vill Mona Sahlin – på tvärs med många i det egna partiet – bilda en politisk pakt för att kunna återerövra makten. Vilken trovärdighet ger det?
