Så borde a-kassan fungera

Regeringens förändringar av a-kassan vållar en proteststorm. På sina håll drar man sig inte för att skramla med strejkvapnet. Den som följde med i valrörelsen kommer dock ihåg att det var precis denna politik som alliansen gick till val på – något som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) envist får upprepa.

I valdebatten var socialdemokraterna noga med att poängtera att a-kassan inte är ett bidrag utan en försäkring. Alliansen skulle inte hävda att folk gick på bidrag när de i själva verket utnyttjade en försäkring som de betalat för.

Det är rätt att a-kassan borde fungera som en försäkring. Men det gör den inte. Premierna betalar bara en liten del av kostnaderna.

Det regeringen vill åstadkomma är att det ska bli en tydligare koppling mellan a-kasseavgiften och utbetalningarna av arbetslöshetsersättning. Den som arbetar inom ett yrke där arbetslösheten är hög ska få betala mer än den som arbetar inom ett område där arbetslösheten är låg.

Tjänstemannafacken, Saco och TCO, har reagerat mot att deras medlemmar får ett dåligt skydd i a-kassan. I praktiken får de faktiskt betala mer än vad deras egen arbetslöshet kostar. Ersättningarna sänks till en högstanivå på 18 700 kronor, mot dagens 20000, vilket slår mot akademikeryrkena.

Saco och TCO har rätt i att den nya högstanivån är för låg. Medelinkomsttagare ska ha möjlighet att få ett rimligt ekonomiskt skydd vid arbetslöshet – utan att ta en extra försäkring utanför a-kassesystemet. Regeringens kompromissförslag vad gäller utjämning mellan de olika a-kassorna gör också att en lägre arbetslöshet inom tjänstemannafackens avtalsområde inte ger någon märkbar effekt vad gäller sänkt a-kasseavgift.

Regeringens förslag har sina fördelar och sina nackdelar. Problemet är inte att regeringen förändrar, utan att den ändrar för lite. Så här borde a-kassan fungera:

Premierna i a-kassan ska täcka kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen – här är regeringen på rätt spår. Då blir det tydligt vad arbetslösheten kostar. Yrket ska däremot inte vara avgörande för nivån på a-kasseavgiften. I stället borde avgiften sjunka för den enskilde i takt med hur länge hon eller han varit inne på arbetsmarknaden. En kort tid på arbetsmarknaden ger i ett sådant system en högre premie och färre ersättningsdagar med full ersättning, medan en längre tid på arbetsmarknaden ge lägre premie och fler ersättningsdagar med full ersättning.

Helst ska det vara möjligt för individen att välja risk och premienivå i ett antal steg. Den som anser sig ha liten risk att bli arbetslös, hellre sparar undan själv, eller som sluter eget avtal med arbetsgivaren om ersättning vid uppsägning ska inte behöva betala maxnivån i a-kasseavgift. En obligatorisk miniminivå kan dock behövas för att ge stabilitet till systemet.

A-kassan frikopplas från fackförbunden. Försäkringskassan tar över administrationen och kontrollfunktionen. Hos Försäkringskassan finns redan uppgifter om inkomster, arbetsgivare, sjukdagar och föräldraförsäkring. Det ger en bättre samordning och kontrollfunktion. I dag finns problem med att sjukförsäkringen används som en slags extra a-kassa, och det finns också bekymmer med att en del människor inte får a-kassa för att de anses för sjuka för att kunna arbeta, men av Försäkringskassan inte anses tillräckligt sjuka för att få sjukpenning. Risken att ramla mellan stolarna skulle minska.

Facken skulle förstås skrika av ilska, om de mister kontrollen över a-kassan. Men för arbetstagarna vore det bra. Det är det sista som räknas.