S och m byter plats

Moderaterna seglar fram som Sveriges största parti i en Ruabmätning som publicerades i Dagens Industri på måndagen. Det är en sällsynt händelse i svenska opinionsmätningar att moderaterna blir största parti och socialdemokraterna får finna sig i en andrarangsposition. Senast det inträffade var i en Temomätning i augusti 1997 – när den hårdhänta budgetsaneringen drabbade den sittande socialdemokratiska regeringen och den dåvarande moderatledaren Carl Bildt fick nästintill helgongloria genom sitt fredsmäklingsuppdrag på Balkan.

En opinionsmätning gör ingen sommar. Men ändå indikerar Ruabmätningen att någonting håller på att ske i den svenska väljarkåren. Förra veckans Sifomätning, som gav regeringspartiet ett opinionsras bekräftas, och det står klart att socialdemokraterna befinner sig i en djup svacka, kanske rentav i kris.

Orsakerna till rockaden mellan landets två största partier är tydliga. Moderaterna har genom Fredrik Reinfeldts mittenorientering av partiet blivit av med de skarpaste kanterna och attraherar nu nya väljargrupper. Att göra klart att en modern moderat politik handlar om att möjliggöra för vanliga människor, inte i första hand att sänka skatten mest för dem som tjänar mest, är ett budskap som går hem. Medvinden gör att Reinfeldts kritiker i det egna partiet, och de finns, håller ovanligt tyst.

Ruabmätningen visar att moderaterna ökar sitt stöd inom samtliga väljargrupper, men mest bland väljare över 50 år och bland kvinnor. Det är just i dessa två grupper som socialdemokraterna tappar flest sympatisörer. Reinfeldts mittenkurs verkar vara så framgångsrik att det nu tycks existera väljarströmmar direkt från socialdemokraterna till moderaterna.

Bakom socialdemokraternas ras ligger de senaste månadernas många sjaskiga händelser och skandaler inom arbetarrörelsen: regeringens pinsamt långsamma agerande efter flodvågskatastrofen, fusket inom SSU, statsministerns vuxenmobbning av EU-kommissionären Margot Wallström och märkliga uttalanden om behovet av att höja världens högsta skattetryck ytterligare. Att arbetslösheten fortsätter att ligga på en hög nivå, trots goda tider, drar också ner socialdemokraterna.

Noterbart är också att Ruab för första gången sedan institutet inledde sina mätningar år 2001 redovisar att de borgerliga har över 50 procent av väljarstödet. Med 52,4 procent av rösterna för den borgerliga alliansen och 44,3 för vänsterblocket, skulle Sverige få en stabil borgerlig regering om det vore val i dag.

De borgerliga kan naturligtvis inte hoppas på att socialdemokraterna kommer att fortsätta drabbas av affärer. Den ledning man har måste befästas genom att ytterligare stärka samarbetet i alliansen och genom framläggandet av ett trovärdigt och offensivt program. Alliansen bör fortsätta ännu mer intensivt och fokuserat. Det är en sak att ligga före i opinionsundersökningarna ett och ett halvt år före valet, en helt annan sak att hålla hela vägen ut.

Men för socialdemokraterna är krisen påtaglig. När Marita Ulvskog desperat skyller den egna regeringens misslyckande så är det talande, och bidrar förstås bara ännu mer till att förtroendet dalar. Vem vill ha en regering solm skyller i från sig?

Det går heller inte att attackera oppositionen på klassiskt socialdemokratiskt vis och varna för borgerlig splittring och högerspöken. Alliansens goda samarbete och Reinfeldts mittenorientering har gjort de vapnen obrukbara.

Återstår för socialdemokraterna att hoppas på att bättre tider så småningom bringar ner arbetslösheten och får väljarna på bättre humör. Det en gång så stolta socialdemokratiska partiet har blivit konjunkturberoende.