Rym inte från ansvaret
Hall, Kumla, Mariefred och Norrtälje. Tänk på fängelser och associationerna går ofelbart till rymningar. Förra årets många avvikelser från kriminalvårdsanstalterna satte fokus på dels brister i säkerhetstänkandet, dels brister i det politiska ansvarstagandet. Hur kunde grova kriminella rymma från så kallade säkerhetsanstalter? Varför är det så svårt att få en justitieminister som suttit i fyra år på sin post att erkänna sin del av ansvaret för ett politiskt misslyckande?
Förre rikspolischefen och nuvarande landshövding Björn Eriksson har på regeringens uppdrag utrett rymningarna. På tisdagen presenterade han betänkandet Säkert inlåst? Det innehåller inte mindre än ett femtiotal förslag av olika dignitet på hur fel och brister kan angripas och åtgärdas. Någon servil lunta är det verkligen inte tal om. Han efterlyser något av en kulturrevolution inom kriminalvården och drar sig inte för att säga att ansvarsfrågorna måste prioriteras. På Dagens Nyheters debattsida skriver han att mycket "handlar om att anpassa sig till en värld där vårdare och inte fångar bestämmer, där ordning och reda gäller och där gällande regelsystem faktiskt tillämpas".
Att det har funnits problem i kriminalvården har stått klart länge. Rymningarna i fjol var de utropstecken som krävdes för att regeringen skulle börja se allvaret. Sedan dess har det kommit många löften om förbättringar från såväl regeringshåll som myndighetshåll.
Men Björn Erikssons utredning visar att det krävs mycket mer. En rejäl genomgång av allt från ansvar på nationell nivå till riskbedömningar och rekrytering av personal måste ske. Att rena självklarheter måste nämnas i en utredning borde leda till en skammens rodnad hos regeringen och socialdemokraterna. Mot bakgrund av den långa listan på förslag är det inte utan att man undrar vad annat regeringen och justitieminister Thomas Bodström har haft i tankarna för att rycka upp kriminalvården?
Under 1970-talets kriminalpolitiska debatt löd parollen "vård, inte straff". Det är i grund och botten en god princip, men den har tyvärr förfelats. Meningen är att människor som begår brott och frihetsberövas ska rehabiliteras för att kunna komma tillbaka till samhället igen. Det kräver ordning och reda, tydliga signaler och krav. Personalen måste våga vara lika mycket väktare som vårdare.
"Jag ska först säga att kriminalvården under många år till viss del har kommit skymundan i den politiska debatten. Det har förändrats." Så sa Thomas Bodström i höstens särskilda riksdagsdebatt om säkerhetsläget inom kriminalvården. Björn Erikssons utredning visar att det är mycket inom kriminalvården som alltjämt är i skymundan.
Det behövs inte mer utredande. Inga fler "noga följa utvecklingen"-utspel. Justitieministern och regeringen måste nu på allvar visa handlingskraft. Det går inte att rymma från ansvaret.
