Romantiserad bild av barndomen

Det ska inte blandas ihop med 1970-talets variant då vuxna kvinnor skulle frigöra sig från behåns förtryck. Nej, nu är det unga flickor som ska befrias från behån. I en uppmärksammad krönika i GT (13/7) belyser Boisen problemet med att unga flickor sexualiseras och känner sig tvingade att bära smink och behåar. Hon manar småbarnsföräldrar att bränna flickornas behåar och att visa upp en enad front. Det har även startats en Facebooksida på samma tema: Låt barn vara barn.

Det låter sannerligen fint. Visst ska barn få vara barn, även om det är svårt att säga exakt vad det innebär. Unga flickor, eller pojkar för den delen, ska inte behöva känna sig tvingade att växa upp innan de känner sig mogna. Den del av livet då man är vuxen är betydligt längre än barndomen.

Dock tycks Frida Boisen ha en ensidig syn på vad det betyder att vara barn. En del av att vara barn är också att öppna dörren på glänt till vuxenvärlden och försiktigt kika in. Och det kan ta sig olika uttryck, som exempelvis att experimentera med smink eller kläder som endast vuxna bär. Det är inget nytt att barn härmar vuxna. Det har de gjort i alla tider. Skillnaden är bara att sättet att leka på förändras i takt med att världen förändras.

De som upprepar parollen ”låt barn vara barn”, tycks ofta ha en romantiserad bild av tiden. Barndomen betraktas som något heligt, som bör vara oförstört av de normer som hör vuxenvärlden till. Men att vara barn är allt annat än lätt, med eller utan samhällets förtryckande normer. Som barn blir man sällan tagen på allvar. Och det är alltid någon annan som säger åt en vad man ska, eller inte ska, göra.

Att få vara vuxen däremot. Tänk att äntligen få bestämma själv. Att föreställa sig friheten som lurar bakom den där dörren som man försiktigt öppnar upp. Är det konstigt att vuxenvärlden ter sig spännande ur ett barns ögon?