Rökt för Barroso II?

De låser in sig i Sixtinska kapellet i Vatikanen och utser gemensamt en ny ledare efter tillbörligt kompromissande. Troget väntar massorna utanför på besked. När det stiger vit rök från kapellets skorsten är valet klart. Maktens män har talat. Successionen är genomförd, ostörd av yttre påverkan.

Det var Margot Wallström (S), avgående svensk EU-kommissionär, som i går jämförde påvevalen med beslutsprocessen i EU när topposterna ska tillsättas.

Något haltar jämförelsen. EU har – till skillnad från katolska kyrkan – demokratisk legitimitet, även om medlemmarna i Europeiska rådet inte är direktvalda. De är stats- och regeringschefer i medlemsländerna. Kvinnor är tillåtna i kretsen. Dessutom har Europaparlamentet redan nu medbestämmanderätt ifråga om vem som ska utses till ordförande för kommissionen. Med Lissabonfördraget ökar inflytandet ytterligare.

Ändå är Wallströms jämförelse en tankeväckare. EU är långtifrån färdigreformerat. Lissabonfördraget är bara ett steg på vägen mot bättre folkstyre.

Krumbukterna efter försöket att få igenom Lissabonfördragets föregångare, EU-konstitutionen, har visat att EU-ledarna saknar förtroende för medlemsländernas folk i minst lika hög grad som folken för sina ledare.

Detta förtroendeunderskott måste åtgärdas, och det görs knappast genom att EU-ledarna fortsätter en process som saknar stöd hos folken. Endast Irland har frågat sina medborgare om Lissabonfördraget, och även om irländarna sa nej har de bara fått frågan en gång till. Svenskarna har inte tillfrågats alls, vilket är en ofattbar brist eftersom det handlar om en konstitutionell förändring.

Fast det är knappast denna process Wallström kritiserar. Hon har ju själv varit med om att genomföra den. Plan D, kallade hon den visst. I stället är hon av allt att döma mest upprörd över att det inte finns en socialdemokratisk kandidat till posten som ordförande för EU-kommissionen, vilket är en följd av att socialdemokraterna har tappat stöd i hela Europa. Och av att det, faktiskt, inte finns en enda tänkbar sådan.

I dag avslutas Europeiska rådet. När detta skrivs har någon vit rök ännu inte synts komma ut från Justus Lipsius i Bryssel.

Stalltipset är att den sittande kommissionsordföranden José Manuel Barroso får förnyat förtroende, åtminstone av ministerrådet. Kanske bara tillfälligt. Kanske med löfte om att nomineras till posten efter att Lissabonfördraget har trätt i kraft till hösten.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) argumenterade inför EU-toppmötets början i går för det senare. Han är rädd för att det svenska ordförandeskapet, som börjar den 1 juli, annars ska hamna i ”institutionell limbo”.

Detta är ett klent argument för att hasta vidare. Demokrati är svårt, och måste få ta tid. Särskilt om avståndet mellan folk och folkvalda är stort.