Rensa upp i skatteträsket
Thomas Östros, socialdemokraternas "finansskuggminister" efterlyser i veckans Affärsvärlden en skattereform. Det gör han rätt i. Däremot kan innehållet i en sådan diskuteras. Östros vill till exempel återinföra förmögenhetsskatten, trots att den gör mer skada än nytta för Sveriges ekonomi.
Däremot har Östros rätt i kritiken av att alliansregeringen med sina genomförda och föreslagna olika avdrag och nivåer för arbetsgivaravgifter ytterligare bidragit till att göra skattesystemet svårt att förstå och förutsäga. Till exempel har förslaget om riktade sänkningar av arbetsgivaravgiften för vissa tjänsteföretag fått göras om efter EU-kritik. Nu ska sänkningen gälla enbart företag med färre än 250 anställda. Det i sin tur får märkliga konsekvenser då så kallade franchiseföretag, som multinationella McDonald's, får lägre kostnader för personalen än nationella konkurrenter som Max – vars samtliga hamburgerrestauranger ägs av ett och samma familjeföretag. Det troliga är att regeringen får backa på den frågan – också.
Alliansen borde göra rent hus och genomföra en skattreform för att uppnå ett så enkelt system som möjligt. Så som var tanken med den stora skattreformen i början av 1990-talet. Den hade många goda avsikter. 85 procent av löntagarna skulle enbart betala kommunalskatt, övriga 15 procent skulle betala även statlig skatt på 20 procent. Principen om hälften kvar levde – även inom socialdemokratin. Bara några år senare infördes den så kallade värnskatten, som skulle vara en tillfällig del i saneringen av de offentliga finanserna.
I dag vågar inte ens den borgerliga regering avskaffa värnskatten. Redan från 28 400 kronor betalas statlig skatt – en ganska måttlig inkomst ger alltså över 50 procent marginalskatt då den genomsnittliga kommunalskatten i Sverige ligger på 31,45 kronor. Den som tjänar omkring 42 000 kronor tvingas betala ytterligare statlig skatt – den permanentade värnskatt. Även om det svenska skattetrycket på arbete har vänt nedåt med den nya regeringen, så är löneskatterna på medelklassen i europeisk jämförelse mycket höga.
Dessvärre är Östros och hans kamrater på vänsterkanten, inte minst Lars Ohly, mer intresserade av att höja marginalskatterna. I vänsterretorik låter det nästan som att den som tjänar över 28 000 kronor är någon slags parasit på samhället. För att inte tala om dem som tjänar över 42 000 kronor. I själva verket handlar detta oftast om människor som arbetar hårt, som har investerat i utbildning och som mer än andra bidrar med skatter så att det finns pengar till välfärdstjänster och trygghetssystem. Det kan handla om läkare, om företagare som en gång tagit risker och därigenom skapat jobb åt sig själv och andra, eller om chefer med ansvar för hundratals anställda.
Att de får behålla hälften av sina löneökningar själva är inte alls orättvist. Det är i själva verket rättvist mot alla.
