Reinfeldt mötte Merkel

Tysklands förbundskansler Angela Merkel blev på måndagen statsminister Fredrik Reinfeldts (m) första gäst i Harpsundsekan. Utöver att detta är en märklig tradition, som har legat nere ett tag, överraskar det nog ingen om det i stället var Merkel som styrde större delen av samtalen. Den tyska förbundskanslern är mycket bestämd av sig, och har en stark position som ledare för EU:s folkrikaste land. Hon är en av världens mäktigaste kvinnor.

Merkels besök var inte heller främst en artighetsvisit. Det bestod i samtal kring heta utrikespolitiska frågor, det svenska EU-ordförandeskapet nästa höst och klimat och energifrågan. Ämnen som samtliga ligger nära varandra, är beroende av varandra.

Rysslands vilja att erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga från Georgien kommer som en bumerang tillbaka efter USA:s och många EU-länders erkännande av Kosovo. Inte minst Tyskland var pådrivande då. Frågan är hur Merkel framöver ska ta ansvar för en sådan utveckling. Dessvärre lär den vara svårstoppad. Rysslands president Dmitrij Medvedev flaggar redan för att också Dnestrrepubliken i Moldavien ska få sin självständighet.

Lika påtagligt är hur Ryssland efter att ha gått till attack mot Georgien tar avstånd från Nato och EU för att i stället närma sig en rad diktaturer.

Det är i detta sammanhang som den planerade rysk-tyska gasledningen genom Östersjön ska ses. Det var Merkels företrädare som förbundskansler, socialdemokraten Gerhard Schröder, som möjliggjorde projektet. Han sitter nu i styrelsen för Nordstream, som är det rysk-tyska konsortium som bygger gasledningen.

Så här långt har den svenska regeringen närmast betraktat gasledningsprojektet som ett privat äventyr, styrt av storbolagen. Formellt är det naturligtvis så, men man får inte förtränga att det ryska bolaget Gazprom är den ryska statsledningens redskap. President Medvedev kommer direkt från positionen som ordförande för bolaget. Nu sitter Rysslands förre premiärminister Viktor Zubkov ordförande. Att först göra Europa beroende av gas för sin energiförsörjning och sedan utnyttja makten över tillförseln som ett maktpolitiskt instrument har för de flesta framstått som en tämligen uppenbar Putinplan.

Många EU-länder är redan beroende av rysk energi. Litauen till 100 procent, Tjeckien till nästan 80 procent, Grekland, Ungern och Polen till mer än 60 procent – och Tyskland till mer än 40. Med Nordstreams gasledning lär siffrorna skjuta i höjden.

Lägg till detta det historiska facit som visar att Ryssland inte tvekar att använda gaskranarna för politiska syften. Det fick Ukraina uppleva 2006. Och nyligen halverades leveranserna till Tjeckien i samband med konflikten om den amerikanska robotskölden.

Utöver de säkerhetspolitiska aspekterna är klimatfrågan starkt kopplad till gasledningen på Östersjöns botten. Visst är det bättre att tyskarna bränner gas än brunkol. Men frågan om varför ledningen inte lika gärna kan dras på land framstår inte som fullt ut besvarad.

Bäst vore en ökad satsning på kärnkraft. Dessvärre var detta inget Reinfeldt och Merkel slöt avtal om.