Rättegång är ingen presskonferens
Sommar och semestertider innebär nyhetstorka. Men rättsväsendet går inte på ledighet. Den som är häktad måste få sin sak prövad – också mitt på sommaren. Det är därför semester-Sveriges två stora nyhetshändelser är rättegångar. För två veckor sedan processen mot Anders Eklund och den gånga veckan rättegången i Arboga där en kvinna står åtalad för mord på två barn och mordförsök på deras mamma.
Den ena kvällstidningen har sex reportrar på plats i Arboga, den andra fem. Också de stora morgontidningarna är där.
TT:s kriminalreporter Ewa Tures har anmält domaren till Justitieombudsmannen för att han vägrat släppa in åhörare som kommer för sent (SvD 1/8 -08). Hon tycker att principen om offentliga rättegångar väger tyngre än ordning i rättssalen. Och visst har hon en poäng. Att allmänhet och media har tillträde till rättegångar är viktigt; Den dömande makten ska granskas. Men då måste man också vara beredd att följa så grundläggande regler som att komma i tid. Den som stör förhandlingen har domaren enligt lag all rätt att visa ut ur salen.
Men, tycker Tures, media måste kunna få komma och gå "för att sända texter och teckningar eller bara hålla kontakt med våra redaktioner". Men en rättegång är inte en presskonferens. Det viktigaste resultatet av en dags arbete i rättssalen är inte den mest porträttlika teckningen eller den mest uppdaterade bloggen – utan bevisningen som kan fälla eller fria den åtalade.
Staten ska reglera pressen så lite som möjligt. Vad som publiceras eller inte ska bestämmas av en ansvarig utgivare – inte av lagen. Men när media givits en sådan frihet har de också ett ansvar. Bevakningen av mord, på personer de flesta inte känner till av gärningsmän de flesta aldrig hört talas om, måste ske med försiktighet.
Det är inte i rättssalen skriverierna tar sin början. Tvärtom, ända sedan mordnatten har det skrivits spaltmeter om Arbogamorden. Likt ett klassiskt drama har de inblandade har fått sina namn; "mamman", "styvpappan", "tyskan". De är oss redan bekanta.
Detaljerna är också välkända. Den massiva mediebevakningen tros ha påverkat vittnens berättelser. Omedvetet vävs uppgifter från pressen samman med egna ögonvittnesbilder.
I Engla-bevakningen ingick en tv-sänd begravning. Som ett tack, sa Englas mamma, för det stöd familjen fått. Men Englas mamma är inte skyldig någon ett tack. Och bara för att den mördades vårdnadshavare sagt ok till att filma, prata ut, avslöja detaljer så ger inte det frikort att fortsätta.
Ett mördat barn har skolkamrater som förtvivlat letar förklaringar till varför en vuxen person kan ta livet av deras kompis. Detaljerna, som allmänheten läser nyfiket i brist på annat, etsar sig fast hos anhöriga. När domen har fallit, live-bloggandet upphört och journalisterna har dragit vidare står de anhöriga kvar. Med en obeskrivlig sorg, halvdant skildrad i hundratals pressklipp.