Plus minus noll
Fyra personer spelar poker. En vinner. Det innebär att de tre andra förlorar. Vinnarens vinst motsvarar förlorarnas förlust. De satsade pengarna blir inte fler genom spelet, de bara omfördelas. Poker är alltså ett nollsummespel: summan av vinster och förluster är noll.
Poker är alltså, från tillväxtsynpunkt, en idiotisk verksamhet; det genererar ingenting.
Samma gäller för alla sorter av spel. Och: risken att förlora är större än chansen att vinna. Detta är den statistiska basen för alla spel.
Sverige har, som alla länder, en statsmakt. Statens uppgift är att tillgodose vad som kallas kollektiva nyttigheter, dvs sådant som bara staten kan garantera. Hit hör inre och yttre skydd för medborgarna – dvs polis och militär – samt central administration.
Den svenska staten har ett skattesystem som ska tvinga av medborgarna deras pengar. Staten har dessutom ett spelbolag som har till uppgift att lura av medborgarna ytterligare pengar, på hästar och fotbollspelare.
Alla spel är nollsummespel: summan av förluster och vinster är noll. Men eftersom staten tar skatt på spelarna är totalen ett förlustspel – utom för staten, som vinner.
Vi har tydligen personer i regeringen som fortfarande tror att spel och dobbel är en kollektiv nyttighet.
Problemet är att många som kanske litar på hästar och fotbollsspelare tror att resten av ekonomin är ett nollsummespel. Organisationen Ekonomifakta försökte på 1980-talet sprida ekonomisk information och blev därför våldsamt kritiserad i vänstermedia. Ekonomifaktas opinionsundersökningar visade att en stor del av befolkningen såg ekonomin som ett nollsummespel: de trodde att om en person får det bättre måste en annan får det sämre. Varje framgång för en grupp måste betalas av en motgång för en annan grupp. Aktieägarna fick utdelning bara på löntagarnas bekostnad. Etc, etc.
Nollsummeföreställningen dominerade debatten om u-länderna. Allt fler organisationer förklarade att de rika ländernas rikedom berodde på att de tog resurser från u-länderna.
Några av de rikaste länderna – de skandinaviska, USA, Schweiz – hade aldrig haft kolonier. Men denna empiri bet inte på vänstern; den var helt resistent mot intellektuell påverkan – då som nu.
Men: om nollsummeteoremet stämmer är ingen tillväxt möjlig. Om landet A växer bara på bekostnad av landet B är nettot av all produktionsökning noll.
Inga fakta stöder denna föreställning. Levnadsstandarden i Sverige har de senaste hundra åren ökat med en faktor på 25. Sverige har inte invaderat andra länder, bara handlat med dem.
Med denna förhoppning om ökad frihandel vill jag bara önska uthärdiga läsare ett, så Gott som möjligt, Nytt År.
Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
