Pirater är inga partisaner
När också norska Piratpartiet i måndags tvingades avbryta sin service åt TPB förkunnades det snabbt att det minsann finns andra som erbjuder internetaccess: ”den store efterträdarens” Nordkorea ska ge informationsfrihetens hjältar en plattform för att fortsätta sin kamp mot de giriga, amerikanska storbolagen. Detta är ett tecken på att Nordkorea är på väg att öppnas upp, skrev ”Kim Jung-Bay” i ett pressmeddelande på den officiella sajten.
Det är antagligen en bluff.
Men eftersom TPB är lika slutet som Nordkorea är det svårt att veta säkert.
Klart är att de har mycket gemensamt, The Pirate Bay och Kim Jong-Un. Som en blind tro på att de har rätt. Som ett förakt för demokrati. Som oviljan att erkänna äganderätten – om det inte handlar om egen vinning.
Också Kim Jong-Un anser att han är en frihetskämpe. Det går nog i arv, precis som makten.
Hans pappa, ”den käre ledaren” Kim Jong-Il, gillade film så mycket att han 1978 – på känt piratmanér – kidnappade en regissör och en skådespelerska från Sydkorea. Han hade mer än 20 000 filmer i sitt privata bibliotek. Det är oklart om någon var piratkopierad. I så fall är det en punkt på vilken Nordkorea skiljer sig från TPB.
Pirater är inga förkämpar för allas rättigheter, bara för sina egna. Det är därför som Piratpartiet, representerat i Europaparlamentet, så länge har kunnat understödja en verksamhet vars huvudmän har fällts i domstol bara för att sedan fegt hålla sig undan rättvisan. Frihetens verkliga partisaner återfinns varken på The Pirate Bay eller i Piratpartiet.
Demokratin är större än det snöda egenintresset av att slippa betala för fredagsfilmen.
