Petter Birgersson:En rytande Morgan

Medan partiledarfrågan förlamar övriga delar av det socialdemokratiska partiet så tar förre folkhälsoministern Morgan Johansson (s), tag i taktpinnen. Att Johansson tillhör vänsterfalangen i socialdemokratin är tydligt. Han vill ha ett rött parti som profilerar sig som den gamla sortens välfärdsstats försvarare.

I en debattartikel i DN vill Morgan Johansson skrota pensionsuppgörelsen, som togs i bred politisk enighet på 1990-talet eftersom det var uppenbart att ATP-systemet inte skulle hålla vad det lovat.

Mest avskyr den tidigare folkhälsoministern den del av pensionen som vi själva får placera, PPM, eftersom det gör att avkastningen blir olika beroende på hur man placerar. Det är nämligen obehagligt om grannen skulle lyckas bättre än du själv.

Exakt vad Johansson vill med pensionssystemet är svårt att förstå, för samtidigt som han hyllar det gamla ATP-systemet, så skriver han att skrotningen av det var nödvändig. Men klart är att individerna inte ska ha något att säga till om sina pensions-pengar, enligt Johansson. Det ska en stor offentlig apparat ta hand om.

Jag tycker precis tvärtom. Enskilda individer har för lite kontroll över sina pensionstillgångar. Dagens pensionssystem är orättvist, eftersom många betalar in men inte vet hur mycket av pengarna som de får behålla – om ens några alls.

I dag avstår vi löneutrymme för att betala in till ett allmänt system. En liten del får man visserligen besluta om själv (det som socialisterna tycker är så jobbig valfrihet), men det betyder inte att pengarna är ens egna. Först som pensionär kan man få tillbaka dem – om man lever så länge.

Jag vill inte att Morgan Johansson ska bestämma över mitt pensionssparande. Det vill jag göra själv. Dör jag före pensionsdagen ska inte staten nalla pengarna, de ska gå till mina arvtagare.

Ett allmänt folkpensionssystem, som är lika för alla, visst – därutöver kan var och en ta eget ansvar för vad han eller hon vill göra med sina intjänade slantar. Dagens statliga systemet skapar oklarhet kring vilka tillgångar jag som individ har. Dessutom – när allt fler människor rör sig över gränserna och jobbar i olika delar av världen så krävs andra lösningar än de som anpassats för en statisk svensk arbetsmarknad.

Det är svårt att förstå rädslan för eget ansvar, som är så utbredd på vänsterkanten. Stora offentliga pensionssystem skapar inga nya resurser. Men det fråntar individerna frihet. Att ge så många människor som möjligt så mycket inflytande som möjligt över sina liv är vad rättvisa handlar om, inte om att politiker ska tvångsförvalta medborgarnas tillgångar.