Petter Birgersson:Där det egna ansvaret börjar

En kille intervjuas i radion om hur det är att vara arbetslös. Killen vill jobba med människor, säger han. Han vill inte utbilda sig, eftersom han inte är motiverad. Jobb som fritidsledare eller på gym, tycker killen vore bra. Men att städa – det är uteslutet. "Ha ha, det är absolut ingenting för mig. Jag kan inte städa, det är bara att fråga vem som helst som känner mig. Jag tror inte jag vill lära mig det heller om jag är ärlig", säger han.

Eftersom den unge mannen har arbetat tidigare så har han a-kassa. Reportern frågar vad han ska göra om a-kasse-dagarna tar slut och han inte har fått något jobb.

"Jag vet inte, jag får väl ta den dagen när den kommer."

En kvinna intervjuas och säger att hon inte kan tänka sig att studera. Hellre är hon då arbetslös. Att studera innebär nämligen en risk, man skuldsätter sig och är inte alls säker på att få ett jobb efteråt, konstaterar hon och väljer därför bort möjligheten att studera.

Reportern frågar om hon föredrar arbetslöshet framför att ta studielån.

"Ja, faktiskt", blir svaret.

Att vara arbetslös kan vara otroligt jobbigt, det är lätt att gå ned i passivitetens mörker. Men att lägga över huvudansvaret på att någon annan ska fixa ett jobb som passar just mig, att inte vilja eller våga ta risken att studera, och vägra att under en period ta ett jobb som jag inte vill ha och samtidigt tycka det är rimligt att bli försörjd av samhället – det är attityder som inifrån angriper välfärdsbygget. Då har grundsynen att var och en så långt det är möjligt har ansvaret för sin egen försörjning gått förlorad.

Å andra sidan bjuder samma radioprogram på en absolut motsats, som visar på ett annat problem. Den unga kvinnan som invandrat från Mexico, med hög utbildning och stora ambitioner. Hon har ingen a-kassa, men pluggar företagskunskap för att stärka sin kompetens under tiden som hon söker jobb. Hon har tagit många initiativ och bland annat anordnat en stor festival. Men pengarna som finansierade festivalen räckte inte till någon egen lön. Arbetsgivarna säger att hennes språk är ett problem, vilket för den som hör henne tala i radion framstår som en urbota dum. bortförklaring. Ändå ger den unga kvinnan inte upp, tvärtom. Hon ser sina aktiviteter som ett sätt att skapa kontakter och marknadsföra sig själv.

Man har lust att ropa: arbetsgivare se hit, här glöder det!