Petter Birgersson: Sverige bortom a-kasse-stormen

I går la regeringen fram propositionen om förändringar i a-kassan. I grunden står regeringen fast vid vad den tidigare utlovat, även om man backat på en del punkter – bland annat vad gäller avgiftsutjämningen mellan de olika kassorna.

Med tanke på protesterna mot a-kasseändringarna så är det lätt att föreställa sig hur politiskt svårt det kommer bli med mer genomgripande reformer av det svenska välfärdssystemet.

Dagens regeringen säger sig försvara den svenska modellen, men frågan är vad det försvaret i så fall innebär. Om utgångspunkten för en svensk modell är att utbildning, vård och omsorg ska hålla hög internationell klass och anpassas efter behov och önskemål hos de enskilda medborgarna, så är det utmärkt. Då lämnar det utrymme för reformer som gör att vi också i högre utsträckning kan nå de målen. Men om ett försvar av den svenska modellen innebär att de nuvarande systemen ska cementeras, då är det illavarslande för kvalitetsutvecklingen och tillskapandet av mer eget inflytande inom välfärdssektorn.

Med en stark tillväxt och med större ekonomiskt utrymme för hushållen så stiger kraven också på det som i dag är offentligt finansierat och reglerat. Men möjligheterna att själv påverka sin konsumtion inom välfärdsområdena är i många fall starkt begränsade. Hushållens ökade ekonomiska resurser går till sådant som är accepterat som privat konsumtion: bostad, kläder, hushållsapparater, bilar, resor etc.

Det här är ingen enkel matematik. Alla ska ha tillgång till god utbildning och vård. Å andra sidan sätter en offentlig finansiering en gräns för utbudets kvantitet och/eller kvalitet.

Ta till exempel den åldrige mannen, med en god och stabil ekonomi, som själv anser sig behöva ett boende med tillgång till hjälp och service dygnet runt. I dag är han hänvisad till tjänstemän och politiker, som avgör om hans behov är tillräckligt stora. Han kan, utan att någon bryr sig, investera privata pengar i en ny bil (som han inte har någon nytta av) – men har inte praktisk möjlighet att använda pengarna till att skaffa sig den omsorg och trygghet i vardagen som skulle öka hans livskvalitet.

Eller ta den 20-åriga begåvade tjejen som vill utbilda sig på något av världens främsta universitet, med föräldrar som genom sina skatteinbetalningar betalat för svensk utbildning åt dottern, men som inte kan utnyttja de pengarna för läsa på det dyra utländska universitet som motsvarar hennes önskemål. Ska den önskvärda kvalitetshöjningen och friheten för den åldrige mannen och den unga kvinnan uppfyllas genom offentlig finansiering så kräver det ökade skatteintäkter för stat och kommun i en omfattning som samtidigt skadar den andra sidan: tillväxten och viljan till arbete inom den vita ekonomin. Färre kommer att anstränga sig för att arbeta om 60, 70, 80, 90 procent av deras extra arbetsinsats går bort i skatt. Och märk väl: det är inte den offentliga finansieringen i sig som utgör välfärden – utan det är att människor kan få de tjänster de efterfrågar och behöver.

Det är någonstans här diskussionen om den framtida svenska modellen måste ta sin början. Hur omfattande ska det offentliga åtagande vara, och i vilken utsträckning ska svenskarna själva ta ansvar för sin konsumtion av välfärdstjänster?

Men för att nå dit krävs ett politiskt mod som klarar prövningar långt hårdare än de under stormen mot a-kassan.