Petter Birgersson: Fiendens fiende
Det är uppenbart att de islamistiska terroristerna lyckas gång på gång med ett av sina syften; att splittra den demokratiska världen. Kärnan i deras ism " att göra en fundamentalistisk tolkning av religiösa texter till hela massans lag - hamnar märkligt nog utanför huvuddiskussionen efter bombattentaten.
Mycket skrivs däremot om grogrunden till terrorismen. Teorier av alla de slag läggs fram, alla i hopp om att hitta en rationell förklaring till självmordsbombarnas handlande. Så återkommer förstås debatten om vem som egentligen är skyldig till terrordåden.
Någonstans finns hela tiden undertonen att ansvaret för terrorattackerna ytterst ligger på de demokratiskt valda ledarna i Storbritannien och USA. En del uttrycker det mer tydligt än andra. I Sveriges största dagstidning, Aftonbladet, är vänsterpartisten och Uppsalahistorikern Åsa Linderborg (för övrigt samma historiker som försvarade vänsterpartiets kramkalas med öststatsdiktaturerna i samband med Uppdrags Gransknings tv-program om Lars Ohly och vpk) upptagen med att kalla Tony Blair och George W Bush för terrorister. Åsa Linderborg tror att den islamistiska terrorn förhindras bäst av hennes dröm om global socialism. Fast man kunde tycka att hon skulle veta att islamisterna inte är direkt förtjusta i socialismen. Afghanistans (och talibanernas) historia, inte minst, visar ju att fiendens fiende sällan är ens egen vän.
För att låna Tony Blair's ord så är terroristerna skyldiga till terrorismen. Men lika självklart är det så, hur mycket Blair än förnekar det, att Irakinvasionen är en anledning till att bomber briserar på de platser där de briserar just nu. Det i sig gör förstås inte slutsatsen att krig inte ska inledas mot diktatorer som mördar sin egen befolkning rimlig.
Enligt den logiken så skulle den demokratiska världen under en slags allomfattande svensk neutralitetspolitik " alliansfri och ansvarsfri - slippa terror och krig. En undfallenhetens politik, som tror gott och förnuftigt om de onda och cyniska. Judefrågan som Tysklands inre angelägenheter under Hitler. FN-soldater som passivt ser på när tusentals muslimer slaktas i Srebrenica. Kurder - muslimer - som gasas ihjäl av Saddam Hussein i Irak, utan att någon ingriper. En värld som låtsas inte se hutuextremisternas folkmord av 800 000 tutsier i masslaktens Rwanda. Ett talibansjukt Afghanistan under mulla Omar lämnat åt sitt öde.
Världen har gjort sig för mycket ansvarsfri. Demokratierna har inte haft de ledare som krävts för att ingripa vid rätt tidpunkter och med tillräckligt kraftfulla åtgärder. Att sätta sina egna medborgares liv på spel, unga killar och tjejer som soldater " ska alltid vara ett svårt beslut. Men ibland är det mer moraliskt rätt att ingripa än att inte göra det.
Att bunta ihop Tony Blair och George W Bush är att bunta ihop två vitt skilda politiker. De ska bedömas var för sig. Men granska deras beslut, och gör det individuellt. Grunderna för Irakkriget, Guantánamobasen, Bush religiösa retorik " sätt luppen på det! Konklusionen kan mycket väl bli att Saddam Hussein borde ha fallit på något annat sätt.
Men granska då också de ledare som aldrig vågat ingripa någonstans, och betänk det ansvar de undandragit sig. Och tro inte att fiendens fiende någonsin blir din vän och lämnar dig i fred av tacksamhet.
Islamisterna har en fiende i väst, det är riktigt. Men de värsta fienderna är de muslimer, sekulära och troende, som tror på demokratin och grundläggande mänskliga rättigheter. Det värsta islamisterna kan tänka sig är en väl fungerande demokrati i Mellanöstern. Khaled Salih skriver (Expressen 19 april):
"Varför tror du, frågade en sekulär shiapolitiker mig, att vissa regeringar och opinionsbildare i Europa inte vill stödja oss i vårt stora arbete att demokratisera Irak när de vet att Saddam Husseins regim en gång för alla är förpassad till historieböckerna?"
Ja, varför?