Perssons lede fi

Så har då feministpartiet börjat sin uppmarsch. Bråttom, bråttom, tycks det vara – utan att någon egentligen förstår varför. Den 8 mars, på Internationella kvinnodagen, var det visst för tidigt, men fram till Almedalsveckan i juli kunde man inte vänta. Nej, bättre då att presentera Feministiskt initiativ (fi) dagen efter att statsminister Göran Persson (s) i en intervju i SVT:s Agenda varnat för något liknande. Med 18 månader kvar till riksdagsvalet är den plötsliga brådskan svårförståelig. Den konspiratoriskt lagde skulle kunna ana en feministisk spricka.

Hur som helst lär vi få vänta på att lära oss vilka lösningar på kvinnors systematiska underordning som fi vill se. I den plattform som presenterades i går fanns huvudsakligen luft. Ändå är vänstervinkeln tydlig.

Den tidigare vänsterpartiledaren Gudrun Schyman är mest namnkunnig i den nuvarande, ledarlösa styrelsen. Plagierande, skattefuskande, kvittotrixande Schyman; bokstavskommunist i sin ungdom och synonym med vänsterpartiet under ett decennium. Till detta kan läggas att Ebba Witt-Brattström i P1 Morgon i går underströk att föreningen är "radikalt feministisk".

Märkligt nog sammanföll presentationen av fi med publiceringen av en debattartikel av statsvetarprofessor Nils Elvander i Dagens Nyheter i vilken han jämför radikalfeminismen med marxismen. Elvander finner fler likheter än skillnader. Bland annat noterar han att de båda ideologiernas konfliktperspektiv i princip utesluter klass- och könsövergripande samförståndslösningar. Så rätt. I sin plattform underkänner fi de föreställningar om samförstånd som svensk jämställdhetspolitik hittills har byggt på.

Statsminister Persson och hans partisekreterare Marita Ulvskog befarar att tillkomsten av ett radikalfeministiskt parti kommer att spela borgerligheten i händerna. Att det nya partiet tar sina väljare från vänster och att regeringens båda stödpartier – miljöpartiet och vänsterpartiet – därför riskerar att åka ur riksdagen. Men också att socialdemokraterna kommer att förlora väljare.

För maktspelaren Persson är en sådan utveckling naturligtvis inte önskvärd. Han förstår fi:s behov av att inte inordna sig i vänsterkartellen, men dess blotta tillkomst hotar att rasera hans maktbas. Tillkomsten av det socialdemokratiska nätverket Feministas är ett utstuderat taktiskt drag för att förhindra en sådan utveckling, ändå lär det få svårt att verka. Socialdemokratin har på senare tid förlorat mycket av sitt tidigare förtroendekapital, både bland manliga och kvinnliga väljare.

Visst kan man välkomna en ökad fokusering på jämställdhetsfrågor. Men faktum är att problemet med kvinnors underordning knappast löses bäst genom en vänsterinriktad partibildning. Bättre vore om även de socialistiska politikerna accepterade till exempel konkurrensutsättning av offentliga välfärdstjänster. Det skulle ge fler kvinnliga företagare, ökad frihet och mer makt åt kvinnor i gemen.

Föreningen fi, som vill bli ett parti, livar säkert upp i den svenska inrikespolitiken, men dess viktigaste bidrag ser ut att bli dess effekt på balansen mellan blocken. Persson har fått en ny fiende. Maktskifte 2006 verkar ha fått en ny vän.