Persson glömde svenska problem

Statsminister Göran Persson slog an en internationell ton i sin regeringsförklaring. Alla demokratiska stater måste samverka för att bevara ett demokratiskt, tryggt och öppet samhälle, slog han fast.

Det är så sant.

Desto märkligare då att statsministern bygger sin position på partier som så envist gör motstånd mot de existerande former av långtgående samarbete mellan demokratiska stater vi har.

En förutsättning för ett aktivt säkerhetsarbete och insatser i internationella krishärdar är ett svenskt medlemskap i EU och ett nära samarbete med försvarsalliansen Nato. Att stödja sitt regerande på partier som inte förstått den verkligheten, det är att stå på osäker grund.

Försvaret för fria demokratiska stater kan inte heller sluta vid att bevara den egna demokratin.

Lika mycket måste det handla om att hjälpa till att frigöra människor som förtrycks i diktaturer. I vår tid kommer man inte undan den moraliska frågan.

Det mest spännande med regeringsförklaringen är känt sedan tidigare. I författningsutredningen ska de grundläggande demokratiska spelreglerna ses över, och här är det dags att hålla med statsministern: Sverige ska ha en modern författning.

I övrigt var statsminister Göran Perssons deklaration sämre än det långsammaste bröllopstal. Det var helt enkelt klyschor av egenberöm staplade på varandra, i meningar med den märkliga blandningen av att vara korta som i en klassisk kvällstidning, men fyllda med gamla hederliga politiker- och ekonomglosor:

"Arbetsmarknaden fungerar långt bättre än för tio år sedan. Exporten ökar kraftigt. Investeringar och privat konsumtion växer. Bytesbalansen är stark. Inflation och räntor är stabilt låga. De offentliga finanserna är starka. Saldomålet ligger fast. Utgiftstaken ska klaras".

Så där lät det, faktiskt. I en regeringsförklaring förväntar man sig någonstans att få en politisk vilja serverad. Regeringschefen ska kunna uppvisa någon form av glöd när han redogör för sina ambitioner. Ambitioner som bör innehålla klarsyn vad gäller problem såväl som möjligheter.

Men Göran Persson verkar inte se allvaret i att allt fler svenskar inte kan försörja sig själva, att en miljon lever på bidrag. Någon större insikt om den allvarliga segregeringen och de följder det får i samhället visar han inte heller. Detta om något borde vara en huvudingrediens i en svensk regerings arbete.