Pernilla Ståhl: Frigör skolorna på rätt sätt

En debatt om religiösa friskolor har återigen blossat upp. Det är en välkommen diskussion, även om den många gånger tyvärr är onyanserad.

Friskolereformen innebar ökad valfrihet för elever, föräldrar och lärare. Det finns många, många fantastiska friskolor runt om i landet. Fråga min son, han kan berätta om en sådan.

Men reformen var också aningslös, eller rättare sagt vårdslös, när det gällde att skydda staten som ett sekulärt rum. Nu står friskolevänliga politiker med byxorna nere när det uppdagas att exempelvis Livets ord lär ut skapelseberättelsen som någon sorts vetenskaplig sanning och att muslimska friskolor kan främja extremism. S- och v-märkta politiker som av ideologiska skäl ogillar alla friskolor kan bara njuta och se på.

Under hösten föreslog folkpartiet totalt stopp för nya religiösa friskolor i väntan på att nya och skärpta regler för att få lov att starta friskolor på religiös grund införs. "Det är för oss helt

uppenbart att den nuvarande lagstiftningen är otillräcklig. För oss är det inte rimligt att någon av scientologkyrkan eller

Plymouthbröderna ska kunna driva friskolor", skrev fp-

företrädare på DN Debatt. Nej, det är inte rimligt. Men var ska gränsen gå för vad som är "rimligt?" Vem ska bestämma vilken religiös grund som är acceptabel?

Folkpartisterna skrev att frågan var en svår målkonflikt för liberaler. Och ofta framställs diskussionen som en svår fråga. Kan man vara för friskolor men mot religiösa friskolor?

Egentligen är det en enkel fråga. Vi har gjort åtskillnad mellan stat och kyrka. Staten är sekulär. Då ska skolan, som har en offentlig huvudman och finansiär, också vara det.

Religionen hör hemma i den privata sfären. Föräldrar som vill ge sina barn en världsbild baserad på religiösa föreställningar kan göra det – utanför skolan. Det finns gott om bibel- och koranskolor. Religionsfrihet råder.

Det är viktigt att respektera trons betydelse för många människor. Men i begreppet religionsfrihet ryms också frihet från religion.

Eleverna kan inte välja om de vill gå i skolan eller inte. De har skolplikt. Men eleven har rätt att få en allsidig undervisning. Alla skolor ska i teorin respektera den värdegrund som anges i skollag och läroplaner.

Vilken allsidighet finns för ett barn som växer upp i en starkt religiös familj, bara umgås med likasinnade och sedan blir skickad till en skola där samma budskap som han eller hon hör hemma också lärs ut? Före detta medlemmar i Livets ord har pekat på den sekulära skolan som en fredad zon där man kan få höra andra idéer än de som framförs i församlingen.

Det är en stor och principiellt viktig skillnad mellan sekulära friskolor som betonar en pedagogisk inriktning (till exempel Montessori- eller Freinetpedagogik) och på konfessionella fri-skolor. De förstnämnda handlar om hur eleverna bäst lär sig räkna, skriva etcetera. De sistnämnda bygger på tron att det finns en högre makt och handlar ytterst om vad eleverna bör lära sig. Distinktionen borde inte göras mellan kommunala skolor och friskolor utan mellan sekulära och religiösa skolor.

Om man får önska sig något i julklapp vore det att de social-demokratiska politikerna kan se denna skillnad och sluta attmotarbeta de sekulära friskolorna.

Pernilla Ståhl är fristående skribent