Pernilal Ståhl:Vänsterns blinda fläck

I ett luxuöst hus i Bahia vid Brasiliens kust satt vi och dåsade i korgstolarna på altanen. "Vi är kommunister, självklart", berättade värden, och hyllade Fidel Castro som inspirationskälla för hela Latinamerika.

Om man någonsin har satt sin fot i en kåkstad i Latinamerika tror jag att det är svårt att inte ropa på radikala ekonomiska förändringar, men jag minns att jag hade svårt att få ihop bilden av det privilegierade livet och kommunism. Ville min värd verkligen ha förändring, och var Castro verkligen en bra förebild? Kanske är det detta som kallas salongskommunism, tänkte jag.

Det var länge sedan. Då fanns det en fackföreningsledare i landet som hette Lula da Silva. Nu är han president.

Vänstern i Latinamerika har genomgått en stor förändring det senaste decenniet. Samtidigt som Venezuelas president Hugo Chavez eldar massorna och försöker axla Castros roll, har den reformvänliga och demokratiska vänstern gått framåt. En tredjedel av latinamerikanerna föredrar en vänsterregering och lika många föredrar en regering på högersidan, visar en undersökning som genomfördes i sex latinamerikanska länder av Opinometro Datexco här om månaden, och som redovisas av latinamerika.nu. På frågan "skulle du kunna tänka dig att begränsa den privata äganderätten för att införa ett socialistiskt system", svarade 88 procent av venezolanerna nej. Över 75 procent sade sig vara emot att leva i en diktatur. I folkomröstningen häromdagen om en ny konstitution som skulle ha gett Chavez möjlighet att sitta kvar till 2050 sa folket också nej.

Peter Landelius skrev nyligen en intressant artikel (SvD 5/12) om de olika vänsterrörelserna i Latinamerika. Det finns en som odlar myter om urbefolkningarnas ädla vildar, gerillan och revolutionen, och en mer seriös som lärt av det förgångnas misstag. "Den är inte lika tjusig som revolutionen med pachanga. Det är samma trista reformism som redan har skapat välfärd i hela Västeuropa", skriver Landelius och fortsätter: "Det upphör inte att förvåna mig att så många intellektuella, som inte för liv och pina, skulle vilja ha en diktator i sitt hemland, fortfarande försvarar Fidel Castro som varit envåldshärskare längre än någon annan i modern historia."

Ja, varför? Per Wirtén, chefredaktör för vänstertidskriften Arena har fört intressanta resonemang kring 1"vänsterns blinda fläck" – en reflexmässig sympati för alla former av motstånd. Så fort någon hissar motståndsflagg är vänstern på plats för att visa solidaritet. "Ofta går det så fort att tanken och analysen inte hinner med", konstaterar han.

Men är brist på analys en förklaring till varför svenska vänsterpartister försvarar och till och med samlar in pengar till Farc-gerillan i Colombia, en organisation som livnär sig på knark och kidnappning? En rad vänsterpartister har undertecknat det så kallade demokrati-uppropet. De vill, med all rätt, protestera mot de ibland godtyckliga anti-terroristlagarna. Men de uppmanar också människor att skänka pengar till "befrielserörelserna", bland andra Farc-gerillan. Farc håller i dag hundratals människor fångna. En av dem är presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som kidnappades några månader före presidentvalet i Colombia 2002.

Jag undrar vad hon skulle säga om hon fick veta att intellektuella och demokratiskt valda politiker i ett kallt och fredligt land långt borta stödjer hennes kidnappare.