Övergångsparadoxen
De tänkta övergångsreglerna var i själva verket till för att skydda de nya EU-medborgarna från att bli utnyttjade som billig arbetskraft, hette det. Det är annat än Göran Perssons tal om social turism. Då handlade det om rädslan för att de svenska bidragen ska utnyttjas av polacker, tjecker och ester som hittar något meningslöst deltidsknäck hos en oseriös svensk arbetsgivare och sedan får socialbidrag och barnbidrag skickat till familjen i hemlandet. Sådan är inte EU-tanken. En unionsmedborgare som arbetar, lever och betalar skatt i ett annat medlemsland exempelvis Sverige, har visserligen samma rätt till sociala förmåner som de svenska medborgarna. Men det betyder inte att det bara är att komma till Sverige och hämta bidrag. Socialbidragen är till exempel något som kommunerna är ansvariga för. En arbetssökande från ett annat EU-land som begär att få ekonomiskt bistånd, socialbidrag, kommer med all sannolikhet att få sin ansökan avslagen. Personen får söka hjälp hos sitt hemlands ambassad eller konsulat. Eller möjligen få hjälp med matpengar och en biljett hem - precis som en svensk som söker ekonomisk hjälp i en annan kommun än den han är skriven i. Debatten om övergångsregler har blivit förvirrad. De mest EU-negativa partierna har drivit linjen om att ingen åtskillnad ska göras mellan medborgare i nya och gamla EU-länder, medan de mer EU-positiva föreslagit olika former av övergångsregler med oklara motiv och argument. Problemet är inte svenskt. I princip alla gamla EU-länder, utom Grekland, har planer på någon form av övergångsregler. Det finns dock fortfarande en skyddsklausul som efter två år ger de länder som kör utan övergångsregler rätt att ändra sig om det visar sig att farhågorna om en skadad arbetsmarknad och överutnyttjade bidragssystem slår in. Den allvarliga missen är att det i anslutningsfördragen med de nya länderna - som omfattar 5000 sidor och innehåller över 200 övergångsbestämmelser på andra områden som jordbruks- och beskattningsområdet - inte gjorts klart vilka regler som ska gälla. Det enda som är klart är att övergångsreglerna ska vara borta om åtta år i hela EU. I en union, som har ambitionen att ta fram en gemensam grundlag och ge medlemsstaternas invånare ett unionmedborgarskap och vars grundsten är den fria rörligheten, ska förstås samma regler gälla alla medborgare - precis som för kapital, varor och tjänster. Debatten och resultatet i den svenska riksdagen är paradoxalt - de EU-fientliga partierna blev de som gjorde det möjligt att genomföra den grundläggande EU-tanken i Sverige. Men den bör ju, som sagt, gälla i hela unionen.
