Ordens devalvering

I förra veckan gick Thomas Idergard från Timbro till angrepp mot mig i denna tidning. Han påstod att min uppfattning om samhället ”gränsar till en totalitär syn”. Skälet är att jag anser att det är viktigt att kommunerna finansierar offentliga bibliotek.

Kanske borde man bara skratta åt Idergards omdömeslöshet. Men jag har läst lite för mycket om de totalitära ideologierna för att vara road. Bland annat har jag skrivit den första svenska boken om den antitotalitäre författaren Arthur Koestler. Idergard är dessutom långt ifrån ensam om att brutalisera debatten på detta sätt.

I somras anordnade Edsviks konsthall i Sollentuna en utställning med norska konstnärer som målar i traditionell stil. Konstkritiker, bland dem Jessica Kempe i Dagens Nyheter, har rasat och dragit paralleller till nazistisk konst och rasbiologi.

När Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund vid samma tid hade synpunkter på svenska kulturskribenter jämförde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg honom med den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels.

När den borgerliga skribenten Magnus Eriksson förra året blev sur på några andra borgerliga skribenter beskrev han dem som ”blå khmerer”. Och när dåvarande utbildningsministern Lars Leijonborg häromåret föreslog att kårobligatoriet för studenter skulle avskaffas jämförde den konservative juridikprofessorn Stig Strömholm honom med talibanerna i Afghanistan. Tidigare har Strömholm beskrivit det svenska debattklimatet som ett ”gaskammarklimat”.

Att bli jämförd med Goebbels eller Pol Pot är naturligtvis kränkande. Frågan är också vad sådana jämförelser i längden gör med vårt språk och vår förmåga att förstå verkliga totalitära fenomen.

Om den som värnar om bibliotek beskrivs som totalitär, vad skall man då använda för ord om regimer som bränner böcker och förföljer författare? Om den som anser att föreningsfriheten skall gälla också för studenter är en taliban, vad skall man då säga om regimer som förbjuder kvinnor att gå i skolan och att visa sitt ansikte?

På senare tid har vi sett hur en etablerad poet och kulturskribent blivit militant islamist och Förintelseförnekare. Efter valet nästa år kanske Vänsterpartiet hamnar i regeringen och Sverigedemokraterna i riksdagen. Båda dessa partier har putsat på sin fasad men de har ett förflutet som borde göra det omöjligt för någon sansad person att stödja dem.

För att kunna diskutera dessa företeelser är det viktigt att ord som totalitär, nazist eller taliban inte devalveras genom att användas som allmänna invektiv.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.