Om Frankrike säger non
Regeringskvarteren i Paris sjuder av intriger, frustration och ängslan inför folkomröstningen om förslaget till ny EU-konstitution den 29 maj. Alltfler i president Jacques Chiracs och premiärminister Jean-Pierre Raffarins, båda tillhör det breda allmänborgerliga partiet UMP, närmaste omgivning har börjat förbereda sig inför det värsta – ett nej med därpå följande politisk kris i Frankrike såväl som i EU.
Ett dussin opinionsmätningar från olika institut har under de senaste veckorna visat en stabil majoritet för nejsidan. Länge såg det ut som om folkomröstningen skulle bli en promenadseger för jasidan, men i mars gick nejsidan om och tog ledningen.
Hela det politiska etablissemanget från högerregeringen till det största oppositionspartiet socialistpartiet, som tillsammans har en överväldigande majoritet i parlamentet, står bakom ett ja. Nejsidan är en brokig samling av mer eller mindre marginaliserade rörelser från vänsterextremister till högernationalister.
Det är missnöje med samhällsutvecklingen och oro inför framtiden som fått det en gång EU-entusiastiska franska folket att bli allt mer skeptiskt till den nya utvidgade unionen. En kombination av hög arbetslöshet och låg ekonomisk tillväxt tillsammans med en utbredd känsla av att välfärden håller på att nedmonteras, får många fransmän att fundera på att i protest rösta emot regeringen.
Oro för globaliseringen, att företagen anställer billigare arbetskraft från andra länder eller flyttar ut jobben – EU:s tjänstedirektiv har kommit att misstänkliggöras i detta sammanhang – och för att Turkiet ska bli ny EU-medlem och därmed urvattna Frankrikes inflytande och den europeiska identiteten i unionen, spelar också viktig roll för det ökande motståndet mot konstitutionen.
Regeringens försäkran om att ett ja till konstitutionen inte innebär en extrem liberalisering av EU:s arbetsrättsliga regler eller en acceptans för ett turkiskt medlemskap, har fallit för döva öron.
President Chirac, en erkänt skicklig demagog, kampanjpolitiker och nationalchauvinistisk populist, har personligen engagerat sig i valkampanjen, men hans popularitet och trovärdighet har dalat. Chiracs medverkan i en tv-debatt förra veckan tycks snarare ha fått opinionen att bli än mer benägen att rösta nej till konstitutionen.
Chiracs ställning i fransk politik och i det borgerliga regeringsblocket kommer att försvagas rejält om det blir en nejseger. Den inrikespolitiska turbulensen lär bli påtaglig.
Inom EU leder ett franskt nej till kris. Inte så att unionen kollapsar, om det nya förslaget till konstitution förkastas lever EU vidare under Nicefördragets regler. Men ett nej i Frankrike, en av unionens sex ursprungliga medlemsländer och den kanske starkaste motorn för europeisk integration, skulle skaka om Europa.
Antagligen skulle det leda till en lång paus i det europeiska integrationsarbetet. Ytterligare geografiska utvidgningar och fördjupningar av samarbetet inom unionen skulle antagligen läggas på is under obestämbar framtid.
Eftersom så mycket står på spel kommer slutspurten i folkomröstningskampanjen att bli mycket intensiv. Alla Europas ledare kommer med spänning följa den franska valvakan på kvällen den 29 maj. De franska väljarna håller EU:s framtida utveckling, under åtminstone resten av 00-talet, i sina händer.