Om detta må ni berätta
Under loppet av ett par dagar i juli dödades mer än 8 000 bosnienmuslimska pojkar och män. Det brukar beskrivas som det mest fasansfulla folkmord som har drabbat Europa sedan andra världskriget.
Efter Förintelsens fasor tycktes det som att Europa hade bestämt sig. Aldrig mer skulle ett folkmord få äga rum i vår världsdel. Men ändå skedde massakern i Srebrenica. Trots att upptrappningen skedde under flera års tid. Trots att FN-styrkor fanns på plats. Trots att omvärlden var medveten om vad som skulle kunna ske.
Vi vill ofta intala oss själva att vi lär oss något av historien. Även om vi inte kan vrida tillbaka klockan, och förhindra vad som skedde. Låt i så fall detta bli en av lärdomarna av händelserna i Srebrenica: fred i Europa är ingen självklarhet. För att skapa fredliga relationer länder emellan är handel ofta ett av de mest effektiva sätten. Att föra krig mot en handelspartner är ohållbart; det är irrationellt och destruktivt.
Det var därför som EU skapades, som ett frihandelsprojekt som skulle skapa fred i Europa. Och därför vore det välkommet ifall EU öppnade upp famnen för Bosnien-Hercegovina och Serbien, när länderna uppfyller unionens krav. Häromveckan blev grannlandet Kroatien, som också var en part i inbördeskriget i forna Jugoslavien, EU:s senaste medlem.
Det är lätt att glömma bort varför EU behövs. Speciellt när man återigen hör om de katastrofala konsekvenserna av eurokrisen eller om hur Europaparlamentet stiftat ännu en osannolik, och onödig, lag. Men det är som frihandelsunion som unionen kom till, och det är vad den bör förbli. Det är genom det ömsesidiga beroendet som handel ger, som fred skapas. Mycket kan man säga om EU, men ännu har inte två medlemsländer startat krig mot varandra. Det är värt att påminna sig om, 18 år efter massakern i Srebrenica.
