Ola Tedin:Alla dessa Palmespår

De flesta svenskar som var någorlunda vuxna den sista februari 1986 brukar minnas var de befann sig och vad de gjorde i det ögonblick de fick reda på att statsministern var mördad. Så även jag – och till den slitna klichén kan jag också tillägga att jag sannolikt var en av de sista i landet som fick reda på den omtumlande nyheten.

Den enkla anledningen är att jag helt enkelt var trött och sliten och låg kvar i sängen hela förmiddagen med telefonluren avlagd – den hade ringt tidigt på morgonen och jag hade verkligen inte lust att prata med någon och hade mer eller mindre i sömnen sonika lagt av.

Att jag dessutom befann mig i en lånad lägenhet i en Stockholmsförort och var utan tidning bidrog starkt till den självpåtagna informationsskugga jag försatt mig själv i. Det hör också till saken att jag och två arbetskamrater kvällen innan i sista stund bestämt oss att strunta i nioföreställningen av "Bröderna Mozart". Jag har i efterhand forskat i saken och filmen gick enbart på två Stockholmsbiografer vid den tidpunkten. En var som bekant Grand på Sveavägen och jag brukar trösta mig med att vi sannolikt hade sett den någon annan stans.

Kanske var det därför som jag också under flera års tid läste allt vad jag kunde komma över om och kring Palmemordet. Ja, jag har till och med harvat igenom Sven Anérs artiklar och bok i ämnet. Det gick liksom aldrig att släppa tanken på det mord jag så när kunnat bevittna – men blev en av de sista att varsebli.

Intresset höll i sig fram till friandet av Christer Pettersson i hovrätten. Som tillfälligt anställd på KvP hade jag tjatat mig till att få göra en genomgripande bakgrund. Inte minst lockades jag av att på arbetstid få lov att gå igenom KvP/SDS gedigna arkivmaterial.

Det var, om jag mins rätt, redan då ett halvt arkivskåp fyllt med kuvert innehållande tidningsklipp från svenska, nordiska och internationella tidningar och tidskrifter.

Kanske var det då det gick upp för mig hur oerhört lite fakta som finns i fallet. Möjligen kan upptäckten av det så kallade Mockfjärdsvapnet nu i veckan kasta en aning mer ljus över saken. Men jag tvivlar. I bästa fall kan det bidra till att avskriva revolvern som mördarvapnet. För som med så många andra spår i Palmemordet är det allt för osannolikt. En pistol som slängs i en sjö 1983 och som det krävs professionella dykare att hitta 2006 kan förmodligen inte hämtas upp hösten 1985 av mördaren för att slängas tillbaks igen våren 1986.

Kulorna som fanns kvar i revolvern må vara från samma leverans som den som avlossades i Mockfjärd och som de som träffade makarna Palme – men det bevisar trots allt inte mycket mer än vad man redan vet: att den magnumrevolver som nu funnits avfyrades vid ett postrån 1983.

Vad fyndet i Dalarna åter visar är däremot hur illa det kan gå när en mordutredning underställs politisk styrning och vilket komplett misslyckande polisära insats detta ledde till.