Okritisk fakturarapport

En person från Svensk Handel påstod i tv häromdagen att åtskilliga företagare dagligen ringer och gråter för att de fått falska fakturor som kronofogden driver in utan att undersöka fakturornas äkthet. Något företag skulle ha gått i konkurs som en följd av denna hantering. Reportern hade även varit i kontakt med Näringsdepartementet och där skulle man undersöka vad det går att göra åt saken. Tv-reportern lät som om han befann sig på en plats där man aldrig hört talas om rättsstaten.

Det förhållandet att A (borgenären) påstår att hon har en fordran på B (gäldenären) och viftar med en faktura som A själv upprättat, innebär inte att kronofogden, utan att höra B, driver in den fordringen åt henne, genom att till exempel utmäta B:s egendom eller lön.

I stället skickar kronofogden över A:s ansökan till B och hör vad han har att säga. Om B inte hör av sig till fogden, så kommer det ett utslag som kan leda till utmätning. Men om B svarar att han inte vill betala för att han aldrig beställt den vara eller tjänst som angetts i fakturan, eftersom det är fråga om en bluffaktura, kommer kronofogden, om A begär det, att skicka över hela ärendet till tingsrätten. I domstolen måste då A bevisa att B beställt varan. Kan hon inte det så är det goodbye och ajöss för A med hennes bluffaktura.

Jag förstår alltså inte vad Näringsdepartementet ska undersöka. Den som svarade där verkade inte känna till att det finns domstolar i landet, som bland annat har till uppgift att pröva om den som påstår att hon har en fordran, för att hon levererat en vara eller tjänst, verkligen har levererat något.

Fakturautställaren – ärlig eller oärlig – får vara beredd att i domstolen bevisa sanningshalten i det som står i fakturan. Att någon själv ställer ut en faktura har ett tämligen begränsat bevisvärde.

Förfarandet hos kronofogden är en summarisk process där det är fråga om en masshantering av fordringar; många gånger bifogas inte heller den påstådda fakturan. Man kan inte kräva att fogden själv skall undersöka äktheten hos varje faktura. Det är i så fall ett polisiärt arbete. Kostnaden skulle dessutom bli gigantisk och inte kunna finansieras med de 300 kronor som borgenären nu måste betala i ansökningsavgift.

En helt annan sak är att skurkarna skickar bluffakturor direkt till företag, som på grund av undermålig attest- och fakturahantering erlägger betalning utan att det överhuvudtaget finns någon skuld.

Någon gång slås jag av den dåliga research som understundom görs på nyhetsredaktioner. En lobbygrupp påstår något och vips är det en sanning som okritiskt basuneras ut.

Ralf G Larsson är lagman vid Ystads tingsrätt.