Obamamani, än så länge

På dagen 45 år efter Martin Luther Kings "I have a dream"-tal accepterade Barack Hussein Obama natten till fredagen, svensk tid, nomineringen som Demokraternas presidentkandidat inför 85 000 jublande åskådare.

Trots att det har knorrats en del inom partiet under veckans konvent i Denver, Colorado – många av Hillary Clintons supportrar vägrar fortfarande att stödja Obama – har han nu chans att bli den förste färgade presidenten i USA.

En dröm kan vara på väg att gå i uppfyllelse.

Detta markerade Obama också genom att hålla ett något mer innehållsrikt tal än tidigare, denna gång på temat "det amerikanska löftet". I stället för att enbart sväva ut i slagord om behovet av förändring och förlita sig på sin karisma gav han i det 46 minuter långa talet flera besked.

"So let me spell out exactly what that change would mean if I am President."

I stort innebär Obamas politik skattelättnader för 95 procent av den arbetande befolkningen, allmän sjukförsäkring, bättre skola och en ny energipolitik – USA ska göras oberoende av olja från Mellanöstern inom tio år. Stor tyngd lades vid behovet av att få ekonomin på fötter.

Kritiken mot att Obama vill återkalla de amerikanska styrkorna från Irak så fort som möjligt bemötte han med att den internationella terrorismen bekämpas bättre på annat sätt. Så försvaras den nationella säkerheten.

I ett försök att skapa vi-känsla försökte Obama både ge svar på tal och lägga den uppslitande striden inom Demokraterna åt sidan.

"We are the party of Roosevelt. We are the party of Kennedy. So don't tell me that Democrats won't defend this country."

Konventet har gett honom medvind i opinionen.

Amerikansk politik är fjärran europeisk. Ändå vallfärdar europeiska politiker till partiernas konvent.

En del, som s-ledaren Mona Sahlin ursäktar sig med att hon ser och lär av det amerikanska sättet att bedriva kampanj på. Politiken har hon inte mycket till övers för, det verkar mer handla om att acceptera det minst dåliga alternativet.

Andra, som moderaternas partisekreterare Per Schlingmann verkar söka en ny identitet. Moderaterna stödjer traditionellt det republikanska partiet, men under Fredrik Reinfeldts ledning är det förnyelse som gäller, här också. Då värderas samsyn kring skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och en reell klimatpolitik högre än hökaktig utrikespolitik.

Om Europa fick välja skulle uppemot 80 procent av européerna rösta på Obama, sägs det. Han ligger nära den europeiska mittfåran i huvuddelen av sin politik. Ändå är det inte säkert att han i praktiken skulle vara den bäste presidenten för Europas vidkommande.

Orsaken stavas: protektionism.

Barack Obama flörtade under primärvalskampanjen ohejdat med den amerikanska fackföreningsrörelsen och talade bland annat om att USA borde lämna det nordamerikanska frihandelsavtalet, Nafta.

Republikanernas John McCain är å andra sidan för konservativ för den genomsnittlige européns smak. Han är för lik den impopuläre George W Bush och har enligt Demokraterna röstat med honom i nio fall av tio under de senaste åtta åren. Men: han är frihandelsvän.

När McCain i går, på sin 72:a födelsedag, meddelade att han har utsett Alaskaguvernören Sarah Palin, 44, till sin vicepresidentkandidat visar han också att striden kommer att bli hård.

Framtiden mot det förflutna. Relativ ungdom mot djup erfarenhet. Nya amerikanska drömmar mot gamla. Fullt så enkelt är det inte sedan Palin kommit upp på banan.

McCain stal uppmärksamheten i medierna redan dagen efter Obamas tal. Nästa vecka ska han officiellt utses till Republikanernas presidentkandidat. Uppmärksamheten lär påverka opinionssiffrorna.

Sedan är valkampen inne på sista varvet.

Jonas Duveborn är politisk redaktör på Kristianstadsbladet.