Nytt nej, är ja till vadå?
Ett klart nej också i Nederländerna till EU-konstitutionen - och konstitutionens död är i det närmaste ett faktum. Det handlar om två i allra högsta grad centrala länder i EU:s historia som inte längre är med på tåget. Att något land skulle säga nej hade kanske alla utom de riktiga optimisterna räknat med, men att skepticismen mot EU skulle vara så stor i just Frankrike och Nederländerna kom som en obehaglig överraskning för anhängarna.
Konstitutionen är i sig en kompromiss och ur liberal synvinkel i många stycken inte tillräckligt långtgående. Därför är de nationalistiska argumenten, från vänster och höger, och rädslan för "nyliberalism" svårförståeliga. Det är tydligt, inte minst i unionens första del, att det sociala Europa och rättighetsperspektivet är utgångspunkten. Men uppenbarligen går ändå det diffusa nyliberala hotet hem hos många väljare. Problemet för dem är väl bara det att EU är just konstruerat med frihet för varor, kapital och människor. Det marknadsekonomiska inslaget är heller inget nytt i det som holländare och fransmän säger nej till. De gamla fördragen i sina lapptäcken lever vidare. Och även om det nya förslaget inte var liberalt tillräckligt för en frihetsvän, så innebar det åtminstone ett försök till upprensning och föryngring. En liberal skulle kunna finna goda argument för att säga nej till konstitutionen, men som kompromiss kunde den betraktas som ett steg framåt.
Vad de europeiska ledarna gör nu, är oklart. Fortsätter processen som tänkt från början? Ska varje land verkligen ta ställning till något som i praktiken redan är avfärdat av två viktiga medlemsländer? Eller ska ratificeringsprocessen stoppas? Och ännu har det EU-skeptiska Storbritannien inte sagt sitt - Tony Blair lär få svårt att vända folkopinionen. Och i så fall till vilken nytta? Om grundlagen ska omförhandlas, vad ska den då kokas ned till, när viljorna är så många och olika?
Det gamla Europa känner sig hotat av de snabbväxande länderna i central- och östeuropa, som med smidig ekonomisk politik fått igång produktion och tillväxt, och som erbjuder arbetskraft och skatter till helt andra villkor än i väst. De nya ekonomierna och dess människor vill ha den marknadsekonomi som de trodde att väst handlade om, och som EU utlovade. Men när det väl gäller så är rädslan för konkurrens större än tron på den fria marknaden.
Den här krisen är allvarlig för Europa, men det betyder ingalunda slutet för EU. Unionen, full med brister som den är, har ändå lyckats åstadkomma rörlighet och frihet för sina medborgare. Det är synd att så få uppskattar och tror på att fortsätta på den vägen.
I Sverige är förstås nejsägarna lyckligare än någonsin, och det på olika grunder. Inte heller här har människor övertygats om nödvändigheten av att möta globaliseringen med utökat internationellt samarbete inom områden som går utanför nationalstatens räckvidd. Sverige är extremt exportberoende och ska välkomna öppna gränser och konkurrens, annars klarar vi oss inte. Miljö- och säkerhetsfrågor är sådant som vi självklart måste ha fungerande europeiska samarbetsformer för. Det har vi i EU. Men frågan är vilket EU vi har och vilket EU vi kunde ha fått. För den som säger nej till det nya, måste också kunna svara på vilket Europa hon säger ja till.