Ny påve – samma moralism

Den tyske kardinalen Joseph Ratzinger efterträder Johannes Paulus II, blir den 265:e påven, och antar namnet Benedictus XVI. Han står ideologiskt nära sin företrädare som traditionens försvarare, och får väl sägas ha varit de konservativa katolikernas favorit.

Den linje som katolska kyrkan har drivit under de senaste 27 åren kommer därmed att bestå. Allt enligt den bortgångne påvens plan. Det är olyckligt. Katolska kyrkan spelar en viktig roll inte bara konfessionellt, genom sin styrka och stora andel efterföljare är Vatikanstaten en politisk faktor att räkna med.

Katolikerna hade behövt en ledare som kunde föra dem in i 2000-talet. Bort från den religiösa fanatismen.

Till Benedictus XVI:s försvar ska det noteras att han kommer att vårda den öppenhet mot andra religioner och kulturer som Johannes Paulus II månade så mycket om. Det underströk den nyvalde påven vid sin första mässa i går. Därmed faller förhoppningsvis gårdagens vädjan från den kinesiska kommunistdiktaturen om att Vatikanen ska sluta lägga sig i Kinas inre angelägenheter platt till marken. En av kyrkans uppgifter borde vara att bjuda onda, människoföraktande regimer motstånd. Det var ett uppdrag Johannes Paulus II utförde selektivt – aktivt mot kommunismen i Östeuropa, men oroväckande passivt i förhållande till Sydamerikas militärdiktaturer. Att Benedictus XVI som kardinal har uttalat sig mot att släppa in Turkiet, med alla dess muslimer, i EU ligger i detta sammanhang honom till last.

I övrigt saknar den nyvalde påven den karisma och politiska fingertoppskänsla som karaktäriserade hans företrädare. Det har inte varit några eftersträvansvärda egenskaper under de tjugo år Benedictus XVI som kardinal var romersk-katolska kyrkans reella chefsteolog.

Och även om strävan efter att ena är stor, så går det att ifrågasätta om den som är fundamentalistisk motståndare till preventivmedel och aborter är rätt man för uppdraget.

Trots att det rimligen inte kan skada någon om kondom används så underkänns förnuftstron eftersom den strider mot religionen. Detta skapar mer lidande än lindring. Katolska kyrkans ställningstagande i dessa frågor innebär att sexuellt överförbara sjukdomar som hiv sprids och att kvinnor som försöker sig på att utföra aborter på egen hand dör. Kvinnoprästmotståndet, liksom motarbetandet av homosexuellas rättigheter, lär också bestå.

Religionsfriheten måste – naturligtvis – värnas, men den får inte tillåtas vara så rigid och fanatisk att den skadar människor. Tyvärr innebär de djupt konservativa värderingar som påven företräder att så blir fallet, framför allt i världens fattigaste länder. Där är den katolska kyrkan på många håll en stor auktoritet. Och dess sexualmoralistiska budskap konserverar gamla patriarkala samhällsstrukturer. Kvinnan förblir underordnad, med kyrkans välsignelse.

Oavsett vad vi tycker om det så spelar påven en viktig politisk roll i världen. Därför är det angeläget att på alla sätt påpeka behovet av att katolska kyrkan väljer sina politiska strider med stor urskiljning. De religiösa samfunden är en del av samhället, men fungerar bäst om de koncentrerar sig på sin själavårdande kärnverksamhet.