Nordiskt försvarssamarbete

Iinte kärlek så mycket som fattigdom driver de nordiska försvarscheferna i dessa dagar till att omfamna varandra och leta samarbetsprojekt som kan minska kostnader för materiel och utbildning.

Fast aningen kärlek finns där, som en gammal bottenavlagring, som är resultatet av mångas arbete, inte minst i Föreningen Norden. Ser man på vad som kan åstadkommas står det klart att samordningsvinster kan göras. Varje nordiskt land köper materiel i små serier, vilket fördyrar. Tillsammans kan vi pressa priserna. Dyra tekniska utbildningsanordningar som simulatorer kan nyttjas bättre och kostnaderna kan delas. Gemensamma skolor och lärare skulle kunna tjäna alla de nordiska länderna.

Man måste dock förstå att man då tvingas möta kulturskillnader, som inledningsvis inte är lätta att upptäcka. Försvarsmakter är gamla organisationer, som upprätthåller sina traditioner och är stolta över sin särart. Att slå samman skilda svenska militära förband har alltid varit komplicerat, att foga samman verksamheter över nationsgränser är etter värre. Den nordiska arenan har också alltid varit en plats där festtalen är många men resultaten sällsynta.

Svenskar underskattar det som skiljer det norska sättet att se på världen från vårt eget. Norska språket är så likt svenskan att vi därför tror att allt annat också är utan problem. Misslyckandet att få ihop Telenor och Telia visar på svårigheterna som bör tas på allvar.

Den finska försvarskulturen liknar i fler avseende den svenska, men här står språket inte sällan i vägen. På lägre förbandsnivå försvårades förr samarbetet av att finska soldater var svaga i engelska och att svenskundervisningen i den finska skolan inte satte många spår. Samarbetet tyngs även av ländernas olika administrativa och logistiska system. Man kan hävda att sådant inte får stå i vägen, men i den konkreta situationen sätter det ofta käppar i hjulet.

Vi måste förstå att ett djupare samarbete med Norge medför ett ytterligare närmande till Nato. Försvarsminister Tolgfors förslag att samgruppera norskt och svenskt flyg innebär sannolikt att ett tiotal uppgraderade JAS-plan grupperas i Nordnorge och stridsleds av Nato. I praktiken blir det Nato som sköter luftförsvaret av Övre Norrland. I ett allvarsläge, då Norge behöver våra plan, lovar dock Tolgfors att vi drar oss ur till vägbaser i Norrbotten, rullbanor som han kallar dem. Det är en förbluffande oansvarig hantering av vår säkerhetspolitik av en snacksalig försvarsminister och uttalandet skapar onödiga frågor hemma och i omvärlden.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator och samhällsdebattör.