Nils-Eric Sandberg:Tillväxt och resurser

Blir livet sämre om det blir materiellt bättre? Ja, det har många sagt bestämt. Den engelske ekonomen Mishan startade kritiken mot tillväxten för fyrtio år sedan. Många hakade på under sjuttiotalet, särskilt i massmedia.

Socialdemokratin hade tidigt som huvudmål att höja arbetarklassens levnadsstandard. Men de som ledde kritiken mot materiell tillväxt från sjuttiotalet var nästan enbart vänstern, det vill säga främst kulturvänstern – välavlönade skribenter och akademiker.

Nu har oron för klimatet gett tillväxtkritikerna ett nytt perspektiv. Eftersom medierna driver den här oron finns det skäl att se på argumenten mot tillväxt – och, faktiskt, även för.

Tillväxtkritiken har två skolor. I den första finns puritaner som anser att god materiell standard är ett elände i sig, åtminstone för alla andra. Den andra skolan är den miljöpolitiska som utgår från att tillväxt förbrukar jordens resurser. Den skolan kritiserar tillväxten mätt som ökning av BNP (bruttonationalprodukten). Och den utgår alltså från att BNP är ett slags mått på volym.

Det är fullständigt fel. BNP är inget volymmått. BNP mäter inte alls någon resursförbrukning. Utan BNP mäter värdet av all produktion av varor och tjänster. Om Volvo och Scania tillverkar lastbilar som de kan ta ut högre pris för bidrar de till BNP.

Och omvänt: om en regering vill sänka BNP i Sverige vore det lättaste att förbjuda alla svenska exportföretag att höja kvaliteten på sina varor. Då skulle snart halva svenska exporten slås ut och BNP falla med 25 procent. Tyvärr skulle sysselsättningen och inkomsterna falla lika mycket. Men det är kanske ett pris miljövännerna gärna låter andra betala.

Den viktigaste faktorn bakom tillväxten är inte resursförbrukning. De flesta ekonomer som analyserat tillväxtens mekanismer har funnit att ökade resurser står för kanske en fjärdedel. Det mesta, alltså tre fjärdedelar, förklarar de med "teknikfaktorn" – det vill säga ny teknik. Och bakom ny teknik ligger kunskap.

Det är ny kunskap som driver tillväxten. Ta Microsoft som ett exempel. Är det ökad förbrukning av järn, timmer och olja som ligger bakom Microsofts produktion av datorprogram? Eller är det ny kunskap?

En uppsats i Scientific American (1986:6), "Beyond the era of materials", visar att råvaruinnehållet i den genomsnittliga industriproduktionen började sjunka från mitten av sjuttiotalet.

I ekonomisk redovisning skiljer man mellan resultaträkning – som visar resultatet i värde av verksamheten – och balansräkning, som förändringen av tillgångarnas värde. BNP-statistiken är en resultaträkning för den svenska ekonomin; den visar alltså värdet. Om vi vill veta hur mycket resurser som förbrukats, och som återstår, måste vi ha en balansräkning för svensk ekonomi.

Den blir inte lätt att göra upp. Vi kan räkna ut hur mycket järnmalm och trä vi gjort av med. Men resurser som åkermark och solinstrålning och vattenkraft är automatiskt nyskapande. Och den viktigaste resursen i tillväxten, kunskap, förbrukas inte, utan den kan öka år från år.

Ett litet historiskt perspektiv: övergången till maskiner har under 1900-talet befriat huvuddelen av befolkningen från tungt kroppsarbete. Ökad energianvändning beror på att arbetarklassen flyttat in i bostäder med centralvärme och varmvatten.

Tillväxtkritikerna måste förklara exakt vilka som förlorat på detta.

Nils-Eric Sandberg är fristående skribent