Nils-Eric Sandberg:Till minne av en skatt
Fastighetsskatten ska enligt regeringens löfte avskaffas och ersättas med en kommunal avgift på högst 4500 kronor per år. Det verkar vara en logisk följd av en kampanj som kristdemokraterna vunnit.
Även i en annan mening är beslutet logiskt. Kommunerna har kostnader för bostäder, via gatunät, vatten och avlopp, etcetera. Alltså bör kommunerna få pengarna från fastigheterna.
Så var det i den gamla villaskatten. Villaägarna betalade skatt på en schablonintäkt av fastigheten. Om räntekostnaderna översteg schablon-intäkten blev det ingen skatt till staten. Men kommunen skulle alltid få en skatteintäkt, den så kallade garantiskatten.
Jag undrar hur många i regeringen som vet något om fastighetsskattens historia – till exempel att den infördes på 1400-talet, att den 1910 omvandlades till en företagsskatt på fastigheter, och att den 1955 gjordes till en schablonskatt, och att staten 1984 lade en extra fastighetsskatt över alla andra bostadsskatter. Den nuvarande formen fick fastighetsskatten genom skattereformen 1990.
Problemen med fastighetsskatten var främst två.
Först: Genom att skatten baseras på taxeringsvärden varierar den kraftigt över landet. Hus i storstadsområdena och i skärgårdsorter kan få tio gånger så hög skatt som hus av samma storlek i norra Sverige. Vidare är skattehöjningar oförutsebara.
Sedan: Den totala skatten på bostäder höjdes kraftigt 1990. Den expertutredning som granskade skatten på konsumtion fann att bostäderna genererar bostadstjänster och alltså ska beskattas som konsumtion. Den expertutredning som granskade skatten på kapital fann att bostaden är ett kapital och alltså ska beskattas som kapital.
Båda förslagen skickades till finansdepartementet som ansåg att båda var bra och slog ihop dem. Alltså beskattas bostaden både som konsumtion och som kapital. De som bor betalar både full moms på allt, och kapitalskatt.
Utredarna begrep inte det här. "Vi hade ingen aning om vad vi gjorde" sa en av experterna till mig. Skattehöjningarna gjorde att bostadskostnaden som andel av disponibel inkomst har från 1990 stigit från cirka 22 till omkring 30 procent. Fastighetsskatten står bara för en del av höjningen. En analys jag gjort visar att energiskatterna på bostäderna motsvarar 96 procent av fastighetsskatten.
Regeringen vill finansiera reduceringen av fastighetsskatten med att höja reavinstskatten på dem som säljer egen bostad. Många säger och skriver att vi kan betala skatt när vi har pengarna i handen. Är det så genomtänkt?
Den som säljer en bostad måste köpa en ny. Om en bostad stiger i pris så stiger alla, i området. Den vinst Andersson gör när han säljer sin bostad måste han ha för att kunna köpa sin nya bostad. Så han gör ingen nettovinst. De enda som gör pengar på att sälja villan är de som börjar bo i tält.
Några ekonomer säger att 30 procents skatt på reavinsten av en bostad innebär bara att vi har enhetlig kapitalskatt – reavinst på aktier beskattas ju med 30 procent. Visst. Men bostaden kan inte jämställas med annat kapital. Den som äger aktier kan sälja, köpa obligationer eller gå på krogen. Men den som säljer huset måste hitta en annan bostad.
Av alla länder i OECD – det vill säga nästan alla länder i industrivärlden – tar bara två ut evig skatt på reavinst av egen bostad. Det är Sverige och Portugal. Och i Portugal differentieras skatten efter antal år man ägt bostaden.
Människor köper en bostad för att bo, inte för att spekulera i värdestegring. Detta måste politikerna ta hänsyn till i sin beskattning. Ingen kan inte bo i sin aktieportfölj.
Nils-Eric Sandberg
är fristående skribent
