Nils-Eric Sandberg: Maktens följder

Efter de bisarra händelserna i pingstförsamlingen i Knutby borde pingströrelsens alla ledare ställt sig frågan: Vad är det i vårt samfund som attraherar så mentalt instabila typer? Något i vår rörelse måste ha lockat hit dem. Det är väl det vi måste diskutera.

Om pingströrelsen försökt analysera sin attraktionskraft vet jag inte. Men statstelevisionens intervjuer med Göran Persson bör generera motsvarande fråga. De ledande och aktiva inom socialdemokratin bör efter denna avklädning av Göran Persson ställa sig frågan: Vilka mekanismer inom socialdemokratin attraherar sådana maktmänniskor, och för dem till toppen av partiet?

Jag tycker att parallellen mellan de två rörelserna är given.

Göran Persson har i tv-serien uppträtt som representant för Makten – den som inte ett ögonblick respekterar någon annans mening, någon annan åsikt. Och därmed målar han vad jag förstår ett korrekt självporträtt. Jag har sett honom i ett slutet sällskap – en middag på Dagens Nyheter. Och där uppträdde han med en arrogans och oförskämdhet som låg långt över vad han presterat för Fichtelius.

Men det mest intressanta är nu inte Göran Persson, utan det parti han representerat. Den fråga alla i politiken och debatten måste ställa sig är: Vilka mekanismer, vilka kulturer inom socialdemokratin lockar människor som Persson, kröner honom till ledare och låter honom dominera?

Jag tror mig efter många års studier av partiet kunna se främst två mekanismer.

Först kraven på intern lojalitet. Socialdemokratin formades främst inte som idérörelse utan som kamporganisation – mot kapitalet och borgarklassen. Detta lever kvar i partiets språkbruk. S-ledarna talar alltid om att partiet ska enas i kampen, gå till offensiv, slå tillbaka högerns angrepp – etcetera. Språket speglar tänkande, eller åtminstone stämningar.

En kamporganisation fungerar bara om den håller ihop. Och detta förutsätter extrem lojalitet mot organisationens ledning. De som för partiets talan kan uppträda med vilken verbal brutalitet som helst – partiet står obrottsligt bakom. Mona Sahlin sade under valrörelsen 1994 att partiets mål var att se till att moderaterna och kristdemokrater aldrig ska få något att säga till om. Detta innebar att hon ville ställa 25 procent av medborgarna helt utan politiskt inflytande. Ingen inom rörelsen antydde att detta upphäver demokratins grundtanke om att varje medborgare har en röst.

Extremfallet är väl Göran Persson och hans andra hustru. De levde sju år i ett skenäktenskap – för partiets skull. Alltså inte för sin egen skull – båda ville skiljas – men för partiets skull. Inget annat parti ställer så omänskliga krav på sina ledare. Längre in i absurdum kan lojalitetskraven inte drivas.

Den andra mekanismen handlar om makten. Socialdemokratin har regerat landet i drygt 70 år. Detta tycks ha skapat en föreställning hos de aktiva om att makten tillhör dem; den är dem given. Och denna rätt att inneha makten legitimerar nästan allt partiet gör för att behålla makten – även att samarbeta med kommunisterna.

1976 röstade väljarna in en annan regering. Efteråt betecknade partisekreteraren Ulvskog detta som "en statskupp". Därmed visade hon hur mycket hon förstår av begreppet demokrati.

Och socialdemokratin vill, på ett helt annat sätt än andra partier, omvandla samhället så att alla ska leva som partiet vill, oavsett vad desjälva önskar.

Intervjuserien har anklagats för att vara usel journalistik. Några har ursäktat Fichtelius med att han haft dåligt omdöme. Visst – men dåligt omdöme utesluter inte en rad andra dåliga egenskaper.

Nils-Eric Sandberg är fristående skribent