Nils-Eric Sandberg: Fyra man i kvartetten

Sina sista stråkkvartetter skrev Wolfgang Amadeus Mozart på 1780-talet. Sedan dess har vi haft cirka 225 år av ekonomisk och teknisk utveckling. Nästan alla verksamheter har rationaliserats och fått en stigande produktivitet. Men trots detta går det fortfarande fyra musiker på varje stråkkvartett av Mozart. Och kvartetterna tar nästan lika lång tid att spela.

Ludvig van Beethovens stråkkvartetter ligger, från denna synpunkt, lika illa till.

Två amerikanska ekonomer, William J Baumol och Wallace E Oates, skrev omkring 1970 en berömd uppsats om skillnaden i produktivitetsutveckling mellan olika verksamheter. (Baumol var tippad att få årets ekonomipris.) Med referens till Mozart visade de att produktiviteten ökade mycket långsammare för tjänster än för varor. Alltså kommer priserna att stiga mer på tjänster än på varor.

Med framtiden i facit kan Mozart i sin himmel invända att den nya tekniken delvis gett Baumol och Oates fel. Datorerna har ökat produktiviteten i informationshantering mycket snabbare än i produktionen av till exempel bilar. Visserligen har dirigenterna inte lyckats sänka antalet musiker i en kvartett till tre. Men CD-skivor, CD-spelare och högtalare sänder Mozarts kvartetter till hundratals miljoner fler lyssnare nu än 1780.

Om politikerna läst Baumol och Oates, och dragit några logiska slutsatser, skulle de sänkt skatter på tjänster. Men de har inte läst. Utan gjort tvärtom. Sedan 1971 har de höjt skatterna på tjänster våldsamt, med 34 procents löneskatt och sedan 25 procents moms ovanpå skatterna.

Alltså kan vanligt folk – Wallenbergarna frånräknade – inte köpa tjänster. Priset blir orimligt högt. Att köpa en dammsugare kostar en tusenlapp. Att avlöna en person som dammsuger i tre timmar kostar än mer.

Personer som är utbildade för ett jobb tvingas därför sköta andra, på fritiden. Neurokirurgen behöver lägga om taket på sitt hus. Takläggaren vill ha ett visst netto för arbetet. Det blir så dyrt att neurokirurgen – som har tio miljoner av utbildning och erfarenhet i fingrarna – själv försöker lägga nya takpannor på huset. Det tar lång tid. Kön av patienter växer. Takläggaren blir arbetslös. Kirurgens hustru får anställning av ams för att omskola takläggaren till fritidsterapeut. Göran Persson (s) säger att skatterna inte spelar någon roll för tillväxten.

De stora exportföretagen rationaliserar. Ökad sysselsättning måste komma i de mindre företagen. De företag som saknas är de som producerar tjänster.

Lundaekonomen Anne-Marie Pålsson, numera riksdagsledamot (m), föreslog på ett seminarium i Visby sänkta skatter på hushållstjänster. Den socialdemokratiske ekonomen Villy Bergström kallade detta för "pigavdrag". Hans förolämpande etikett har sedan dess styrt debatten.

Men vad Anne-Marie Pålsson föreslog var följande: Hushållen ska beskattas som företag. I företag är all intäkt skattepliktig, och alla kostnader för intäkten avdragsgilla. Om hushållen får samma villkor kan dubbelarbetande småbarnsföräldrar dra av kostnaden för hemhjälp och barnomsorg, privat eller kommunal.

Socialisternas vulgära uttryck "pigjobb" innebär en nedvärdering av arbeten som kan vara viktiga för både dem som gör jobben och dem som betalar. Vad är felet i att ungdomar tar tillfälliga servicejobb hos dubbelarbetande föräldrar, i stället för att bli förtidspensionerade för att staten med sina skatter hindrar dem att få jobb?

Nils-Eric Sandberg är fristående skribent