Motbjudande Mugabeträff

Ska en diktator isoleras eller är det bättre att föra samtal ansikte mot ansikte med förtryckarregimer? Det är en klassisk fråga som inte har något entydigt svar. Inom diplomatin har det utvecklats ett helt ordförråd avsett att ta heder och ära av delegationer och personer på ett klart men samtidigt belevat sätt. Men ibland krävs tydligare avståndstaganden än ord förmår ge uttryck för.

Inför EU:s Afrikatoppmöte i Lissabon den 8 december är den här avvägningen brännhet. Från ordförandelandet Portugal kommer beskedet att samtliga stats- och regeringschefer i Afrikanska unionen, förkortat AU, bli inbjudna. Det innebär att Zimbabwes fruktade diktator Robert Mugabe får en oförtjänt chans att sola sig i glansen av anständiga ledare.

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown har tidigare sagt att han inte avser delta i mötet om Mugabe kommer. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger däremot att en persons deltagande inte ska få splittra EU:s linje; någon svensk bojkott är därför inte aktuell. Från det nordiska utrikesministermötet i Oslo på onsdagen är beskedet från Carl Bildt att det hör till protokollet att bjuda in alla länder men att det bästa vore om Zimbabwes diktator stannade hemma självmant.

Till saken hör dock att Robert Mugabe inte varit välkommen till EU på grund av hans regims brutala vanstyre. Att bjuda in honom till det första toppmötet mellan EU och AU på flera år samtidigt som nöden blir allt akutare i Zimbabwe är därför ett allvarligt misstag.

Mugabe är inte sitt lands och dess befolknings representant – han har jagat försatt landet i en ekonomisk ruin, beslagtagit gårdar och gett dem till sina politiskt närstående, rensat ut och jämnat bostadsområden med marken.

Medellivslängden är den kortaste i världen, människorna flyr i hundratusentals över gränsen till framför allt Sydafrika och Botswana – totalt beräknas runt 3 miljoner människor ha lämnat landet.

Hyperinflationen bekämpas med prisstopp som leder till tomma butikshyllor. Zimbabwe är helt enkelt på väg att gå under i den 83-årige diktatorns vanstyre.

Fredrik Reinfeldt borde därför vara betydligt mer bekymrad än hans kommenterar hittills gör gällande. Mugabe har helt enkelt inte i något demokratiskt sällskap att göra.

Att FN och dess generalsekreterare – som accepterar diktatorer som representanter för sitt land och ger dem utrymme att sola sig i den internationella organisationens glans – skakar Mugabes hand är illa nog. Att EU, som bygger på demokratins principer, nu öppnar sina portar för en av de värsta diktatorerna är helt oacceptabelt.

Birgitta Ohlsson, folkpartiets utrikespolitiske talesman vill skicka Mugabe till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Det är rätt, Haag är den enda plats i Europa där Mugabe hör hemma.