Monday, Sunny Monday

I går måndag satt de sida vid sida, som huvudpersoner vid en gemensam presskonferens i det nordirländska parlamentet, Stormont. Ian Paisley, ledare för protestantiska DUP och betraktad som en verklig hök, och Gerry Adams, ledare för Sinn Fein, partiet som är sprunget ur den förbjudna katolska irländska republikanska armén, IRA. De båda ytterkantspolitikerna är överens om att regera Nordirland tillsammans.

Redan efter fredsavtalet 1998 var det meningen att protestanter och katoliker skulle styra Nordirland ihop. Men 2002, efter anklagelser mot Sinn Fein om IRA-spioner i parlamentet, havererade styret och London tog över igen.

Valet nyligen var det som skulle avgöra Nordirlands möjlighet att få ett inhemskt fungerande styre. Paisley och Adams partier blev störst, och var därför tvungna att enas om att bilda regering.

De två mer återhållsamma partierna, unionisterna i UUP på den protestantiska sidan och socialdemokratiska SDLP på den katolska sidan, kommer också att ingå. Dessa båda partiers ledare var i går kritiska till att maktflytten från London ska vänta till 8 maj. Men det är ändå ett slags ironi att det inte är de mer moderata krafterna som lyckats skapa förutsättningarna för den nya regeringen.

Gerry Adams har varit den som öppnat för samregerande, medan Ian Paisley hållit emot in i det sista. Lockbetet från London var stort ekonomisk stöd i utbyte mot en regeringsöverenskommelse. Det ser ut att ha blivit napp. Den 8 maj ska alltså den nya nordirländska regeringen vara klar att ta över makten. Då är det tänkt att Ian Paisley ska fungera som premiärminister och Sinn Feins Martin McGuinness som vice premiärminister.

Det är naturligtvis en oerhörd framgång när den här typen av steg tas. Det är med fiender man sluter fred, inte med vänner, som den tidigare israeliske premiärministern Yitzhak Rabin sa. Det är bara att hoppas att freden och samstyret på Nordirland håller den här gången.

För Storbritanniens premiärminister Tony Blair skulle en fungerande lösning för Nordirland betyda oerhört mycket. Den brittiske premiärministern som ritade om den brittiska politiska kartan och blev en förebild för många politiker utanför det egna landet, ser ut att ha uppnått ett mål som de flesta trodde var omöjligt.

Tony Blair sa till BBC i går: "En mycket viktig dag för Nordirlands folk, men också för de brittiska öarnas historia och folk."

Irakinvasionen gick Blair in i med ett oerhört patos, moraliskt övertygad om att det var riktigt. Det slutade med att han av omvärlden kom att betraktas som George W Bush knähund. Ett orättvist omdöme, men ändå något som tyngt hans status.

Med ett genombrott i Nordirlandsfrågan kan Blair efter 10 år på premiärministerposten få det historiska genombrott som gör att han med rak rygg kan träda tillbaka och lämna över ledningen över Storbritannien till dagens finansminister, Gordon Brown.