Mils-Eric Sandberg: Rättigheter som ett högre värde

Göran Persson har all makt i Sverige. Statsvetaren Tommy Möller, som till skillnad från sina kolleger är intresserad av konstitutionella frågor, kritiserar statsministerns makt i en artikel i DN och i en ny bok från Timbro.

Ger statsministerns makt honom rätt att utnyttja makten? Både den nya grundlagen, och den praxis som Göran Persson själv skapat, har koncentrerat makten till statsministern. Och statsministern bestämmer, via sin lydiga riksdagsmajoritet, vad som är rätt – det vill säga innehållet i lagstiftningen.

Andra kapitlet i regeringsformen handlar om rättigheter. Riksdagen har beslutat om detta, efter en rad av utredningar.

Den principiellt intressanta frågan är: har vi rättigheter tack vare riksdagens beslut? Eller har vi i vår egenskap av människor rättigheter oberoende vad riksdagsmajoriteten beslutar? Det från min godtyckliga synpunkt intressanta är relationen mellan makt och rätt.

Ur världslitteraturen väljer jag tre formuleringar av detta problem. Först Platon. I sin dialog Eutyfron ställer han frågan: Är det goda gott för att gudarna älskar det? Eller älskar gudarna det goda för att det är gott?

Enklare uttryckt: Finns det en rättsprincip som är överordnad makten?

Platon svarar ja på den frågan.

Sedan Gud. Job, i Gamla testamentet, är en from man. Gud låter honom drabbas av en rad olyckor – han förlorar sin familj, sin förmögenhet. I de tre sista kapitlen av Jobs bok – de kapitel som ingen biskop vågar predika över, om nu dagens biskopar läser bibeln – frågar Job Gud: Varför har du sänt dessa olyckor över mig?

Och Gud svarar: Hur vågar du fråga detta? Jag har makten över allt – alltså har jag också rätten.

Och Job ber om ursäkt. Han inser att makten skapar rätten.

Det tredje exemplet hämtar jag från Arthur Koestlers bok Natt klockan tolv på dagen. Den handlar om Moskvarättegångarna 1938, då Stalin åtalade mängder av medarbetare för påhittade brott och sköt dem.

Rubashov, en trogen medlem i partiet, arresteras. Han är oskyldig. Förhörsledarna vet detta, men förklarar att det ligger i Partiets intresse att han avrättas. Rubashov invänder att staten inte bör medge att en oskyldig avrättas. Förhörsledarna, först Ivanov och sedan Gletkin, svarar att Partiet har infört en ny moral: Det ligger i Partiets intresse att du avrättas; vi har makten, alltså har vi infört en ny rätt.

Har vi mänskliga rättigheter för att vi är människor? Eller har vi rättigheter för att vi fått dem av riksdagen? Detta är den centrala frågan i all debatt om rättigheter. Och på den frågan svarar den svenska lagstiftningen: vi har mänskliga rättigheter för att vi fått dem av riksdagen. Vår egenskap av att vara människor ger oss inga rättigheter; utan våra rättigheter har vi för att vi har fått dem av riksdagen.

I debatten finns en föreställning om att demokratin – det vill säga majoritetsregeln i riksdagen – är grunden för rättigheterna. Det är fel. Demokratin handlar inte om majoritetsregeln utan om principen att varje person har en röst. Och den principen kan bara härledas ur idén om att alla människor har samma rättigheter. Att alla människor har rätt till en röst bygger på idén om alla människors lika värde. Det vill säga: Idén om mänskliga rättigheter bygger inte på idén om demokratin – utan tvärtom. Är detta så svårt för Göran Persson att begripa? Ja.

Nils-Eric Sandberg är fristående skribent.