Miljöpartiet de röda
I DN/Temos senaste opinionsundersökning kliver miljöpartiet upp några procent på trygg riksdagsmark – med väljare som främst kommer från regeringspartiet. Det är långt till valet, men klart är att miljöpartiet klamrar sig allt hårdare fast vid makten. Något som också fått den gamle partiledaren, förlåt språkröret, Birger Schlaug att hoppa av partiet. Han gjorde det till skillnad från Gudrun Schyman utan att göra något väsen om det – Birger Schlaug skippade helt enkelt att betala medlemsavgiften förra året.
I vänsterradikala tisskriften ETC skriver Birger Schlaug om varför han lämnat partiet:
"Tja, från att ha varit ett parti som värnat sitt annorlundaskap och varit stolt över den ideologiska rågången till övriga partier har man på senare tiden övergett alltmer av det man skulle kunna kalla 'den gröna själen'. Förmodligen i tron att man på det sättet skall få mer makt. Partiledningens är hårt inriktat på regeringsmedverkan under Göran Perssons ledning. Ideologiska grundbultar överges snabbt och utan större intern debatt i jakten på acceptans från Göran Persson".
Schlaugs perspektiv är intressant, och i stora stycken riktigt ur hans utgångspunkt. Det gamla knäppa, naiva och charmiga har förbytts mot en maktsträvan som bygger på en allians med det stora betongpartiet som till stor del format det samhälle som miljöpartiet en gång ville förändra i grunden. Som tack för stödet håller Göran Persson varje år ett tal till riksdagen där han talar om det gröna folkhemmet, och levererar ett friår som fixar arbetslöshetsstatistiken.
Miljöpartiet liknar i dag mest ett traditionellt vänsterparti med högskatteprofil. Och den gamla gemenskapen med yttersta vänstern, det med gröna förtecken stora hatet mot privatbilism och övertron på kollektivtrafiken som alla problems lösning, lever vidare. Men inte värre än att regeringens satsning på vägar för att rädda en bilfabrik i Trollhättan åt världens största biltillverkare, General Motors, accepteras om det framtida maktutbytet blir det rätta.
I söndagens Dagens Nyheter framgår att alltiallo-statsrådet Mona Sahlin under sina möten med miljöpartister nu förstått att privatbilismen är ett hatobjekt inte främst på grund av att den förbrukar bensin och släpper ut avgaser – utan för att miljöpartister ogillar bilen som företeelse. Det är häpnadsväckande att en av Sveriges ledande politiker inte har fattat det förrän nu.
Även om miljöpartiet påstått sig vara oberoende av den gamla vänster-högerskalan, så har det för de flesta hela tiden varit tydligt att partiet har mycket svårt med borgerligheten. Ändå förhandlade folkpartiets Lars Leijonborg med miljöpartiet efter förra valet för att locka dem till ett maktskifte. 2006 lär inte det upprepas, och gladast ska nog den borgerliga alliansen vara för det.
Oavsett utgång så har miljöpartiet gjort klart att det är via samarbete med socialdemokraterna som deras politisk ska få genomslag. Nästa gång ska de få statsrådsposter, är det tänkt. För oss här i söder går det som en parentes att dra en parallell till den lokala moderatledningens samarbete med den långvariga sosseregimen, där nämndsordförandeposter och en heltids kommunalrådstjänst förhandlades fram i det politiska maktspelet.
Skillnaden är att nu vet miljöpartiets väljare med säkerhet redan inför valet var de har sitt parti – för alltid i den röda maktsfären. Ska varudeklarationen bli fullständig så fattas bara namnbytet: miljöpartiet de röda.