Mer tro än vetenskap

Sverige är, enligt OECD, det land i världen som lägger störst andel, drygt 4 procent, av BNP på forskning och utveckling (FoU). Trots detta har många länge fruktat att Sverige är på väg att förlora sin ledande position som vetenskapsnation. Orsaken heter Utflyttningar. Tre fjärdedelar av forskningsanslagen kommer nämligen från näringslivet, och näringslivet ser som bekant att det finns många skäl att flytta sin verksamhet till andra länder.

Nu hävdar regeringen att man med gårdagens presentation av forskningspropositionen Forskning för ett bättre liv satsar stort på forskning och forskarutbildning. Under perioden 2005–2008 vill regeringen och dess stödpartier lägga 2,34 miljarder kronor mer på detta.

Det är en sanning med modifikation. I den kraftigt försenade propositionen överförs en del pengar från humaniora och samhällsvetenskap till medicin, teknik och hållbar utveckling. Mer lovande är att regeringen vill öka resurserna för starka forskningsmiljöer med internationell konkurrenskraft, den så kallade spetsforskningen. Även så att samarbetet mellan lärosätena och näringslivet ska stärkas.

Man kan med fog hävda att den plötsliga satsningen på FoU är en omvändelse under galgen. I den pågående Lissabonprocessen för att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till 2010 slås det fast att medlemsländernas satsning på FoU bör vara minst 3 procent av BNP. Kopplingen mellan forskning och ekonomisk tillväxt är tydlig. I takt med företagsflykten från Sverige ser det ut som om forskningskakan till svenska forskare krymper. Detta samtidigt som vår omvärld alltså gör nysatsningar.

Å andra sidan kan man påstå att nysatsningen på forskning – det vill säga den del som inte är ett resultat av en omfördelning– inte alls är en satsning. Under 1990-talets besparingar inom den offentliga verksamheten sågs forskningen som vilken utgiftspost som helst. I stället för att se dess strategiska betydelse omfattades även den av allmänna besparingskrav. Nu får forskningen tillbaka en del av de pengar den tidigare har förnekats.

Visst finns det positiva delar i forskningspropositionen. Framför allt den del som handlar om ett närmande mellan näringsliv och lärosäten. Ett samarbete gör att forskningsresultaten snabbare och lättare kan ge kommersiell avkastning. Mycket tyder på att de pengar som redan satsas på forskning i Sverige borde kunna ge en större samhällsekonomisk utväxling.

Frågan är bara varför den politiska detaljstyrningen är som den är. I Sverige får de mindre företagen bara 4 procent av de samlade forskningsanslagen. I EU är genomsnittet det dubbla. Medan de minsta företagen i Finland får 14 procent av FoU-pengarna.

Att regeringen nu åtminstone talar om att stimulera goda forskningsmiljöer är en välkommen ambitionshöjning. Forsknings- och utbildningspolitikens fokus har allt för länge varit kvantitet och regionalpolitik, på bekostnad av kvalitet. Svenska universitet har gått från 10 studenter per lärare till 17 under en tioårsperiod. Antalet doktorander har mer än fördubblats. De svenska universiteten har blivit mer av utbildningsfabriker än av kreativa forskningsinstitutioner.

Men att det skulle bli en verklig förändring är mer än from förhoppning än en bergfast övertygelse. Socialdemokraterna är ansvariga för hur det ser ut på forskningsfronten i dag. Och när det gäller forskning räcker det inte att bara ha den rätta s-märkta tron.