Mer retorik än politik
De borgerliga reaktionerna på den utrikespolitik som presenterades i riksdagens årliga utrikespolitiska debatt på onsdagen pendlade mellan svala och upprörda. Och det med rätta. Utrikesminister Laila Freivalds presenterade en uddlös politik som visserligen sades skulle stärka demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter, men där det trots elegant retorik förblev höljt i dunkel hur dessa ytterst angelägna mål skulle uppnås.
Flera av partiföreträdarna inledde sina anföranden med att tala om tsunamikatastrofen. De påpekade att det inträffade, på ett mycket konkret sätt, vidgat perspektiven på vad utrikespolitik och säkerhet kan syfta till. Utrikesministern inledde känslosamt, tackade alla som gjort insatser i räddningsarbetet och kom sedan med ett par förslag om förbättrade rutiner i framtiden. Bland dessa ingick ökat EU-samarbete och möjlighet för räddningsverket att agera mer självständigt.
Inte heller i övrigt gav ministern upphov till några höjda ögonbryn när hon presenterade regeringens utrikespolitik. FN-arbetet ska fördjupas, solidaritet med tredje världen ska visas, demokratisk utveckling ska främjas, framför allt i Irak. Ryssland och Kina ska uppmuntras att stärka mänskliga rättigheter. Sverige fortsätter att vara militärt alliansfritt, men ett nära samarbete med Nato är samtidigt viktigt, enligt Freivalds.
Frågan om vem regeringen egentligen stöder på Kuba " Castro eller demokratirörelsen " fick välförtjänt utrymme. De eftergifter till regimen som Sverige nyligen godkänt genom EU fick skarp kritik av den borgerliga alliansen. Holger Gustafsson (kd) efterlyste en tydlig skillnad på hur regeringen bör förhålla sig till diktaturer å ena sidan och demokratier å den andra. Freivalds försvar för de stärkta relationerna till Castro, att det ger möjligheter att påverka Kubas regering på politisk väg, visade alltför tydligt att regeringen inte förmår göra den distinktionen.
Tydligast blev polariseringen i kammaren i fråga om utvecklingen i Irak. Cecilia Wigström (fp) upprördes över att Sverige inte hjälpt irakierna att hålla säkra val utan i stället hoppat på tåget efteråt när man erbjudit hjälp att skriva en konstitution. Initiativet är förstås inte fel men det borde, enligt Wigström, även innefatta ansträngningar för att garantera den säkerhet som krävs för att irakierna ska kunna bygga en fungerande stat med stabila och legitima institutioner. I det har hon rätt.
Den svenska utrikespolitiken har under det senaste året saknat handlingskraft. Ett tydligt exempel är när man in i det längsta undvek att kalla situationen i Darfur vid dess rätta namn: folkmord. Att göra något åt massakern när FN sitter handlingsförlamat har det inte ens varit tal om. Regeringens förhoppningar om att kunna bidra till världsfred och fattigdomsbekämpning utan vare sig piska eller morot imponerar inte.
