MatsWiklund:Gå inte i fällan
Femtio år efter ungarnas revolt mot Sovjetdiktaturen minns vi ett nederlag som blev början på kommunismens fall. När de ryska stridsvagnarna rullade in i Budapest inleddes Europas befrielserörelse.
Det skedde vid ungefär samma tid som bildandet av det samarbete som i dag är EU. Integrationen av medlemsstaternas politik och ekonomi utgjorde en parallellaktion till den östeuropeiska motståndskampen. Det tog drygt trettio år för demokrati och marknadsekonomi att triumfera över ett system med enpartistat och femårsplaner.
Det är lätt att gripas av svindelkänsla inför den blixtrande utveckling som ägt rum sedan murens fall. Demokratins seger i de forna satellitstaterna är så fundamental att det förflutna nästan känns som en ond saga. De goda krafterna vann. Aldrig mer ofrihet i Europa!
Ja, risken för repression och diktatur är minimal. Men historien lär oss att inget kan tas för givet och att det är svårt att hejda sig när de små stegen i fel riktning blir allt fler. Just i ett sådant skede befinner sig nu Östeuropa. Det är hög tid för länderna att hejda sig.
Hejda sig innan de går in i den livsfarliga fälla som kallas nationalism och som var drivkraften bakom de två världskrig som nära förgjorde Europa och som bröt upp Jugoslavien till ett fruktansvärt pris. Dagens nationalism, från Riga till Ljubljana, är inte lika aggressiv och hotfull som 1930-talets men innehåller samma destruktiva beståndsdelar: populism, fördomar, revanschism och enkla lösningar.
I Baltikum, Ungern, Tjeckien, Polen och Slovenien har de politiska kriserna avlöst varandra. Oförmågan att samarbeta, viljan att polarisera och förtala förgiftar den politiska debatten. Visst kan sägas att utvecklingen är delvis naturlig. Det tar tid för demokratier att mogna. Kriser, bråk och oansvarighet är en del av lärdomsprocessen.
Visst. Men problemen spiller över på övriga Europa. När stora länder som Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien lamslås av inrikespolitiska motsättningar får det också utrikespolitiska konsekvenser. Inför EU:s toppmöte i Lahtis, där Fredrik Reinfeldt för första gången träffade sina statsministerkolleger, hade de östeuropeiska medlemmarna misslyckats att prata ihop sig om Europas beroende av rysk olja och gas. Vladimir Putin, illa nog inbjuden av finländarna, kunde förtjust konstatera oenigheten inom unionen.
Läget kompliceras nämligen av att misstänksamhet inte bara råder inom utan också mellan de östeuropeiska EU-medlemmarna. Förhållandet uppmuntrar president Putins ambitioner att vidga den ryska intressesfären och försvagar EU:s långsiktiga möjlighet att göra sig gällande internationellt.
Femtio år efter den ungerska revolten befinner sig de central- och östeuropeiska staterna i ett nytt skede. De måste, för sin egen men också för hela Europas skull, dra rätt slutsatser av sin nutidshistoria. Demokratin har segrat men den kan befästas bara genom tolerans och samverkan. Den motsatta strategin har prövats med känt resultat. Men just nu är viljan att hejda sig och tänka efter tyvärr minimal.
