Mats Wiklund: Sverige håller stilen

Räkna med att borgerliga politiker lär skära tänder de närmaste dagarna. Regeringens så kallade givarkonferens om återuppbyggnaden av Libanon hamnar i blickpunkten dryga två veckor före valet.

Det blir mycket medieuppmärksamhet och det blir bra medieuppmärksamhet. Man ser det framför sig. Göran Persson, statsman och solidarisk socialdemokrat i en och samma person, talar klokt och engagerat för en helt och hållet god sak. Bredvid, men på lämpligt avstånd för att inte stjäla hela showen, står ordföranden i FN:s generalförsamling. Han heter Jan Eliasson och är dessutom svensk utrikesminister.

Något av denna kaliber, vet väljarna, är inte den borgerliga alliansen mäktig.

Nej, det är den inte – ännu. Men hur det än må vara med eventuella taktiska avväganden som styrt konferensens tajmning finns inte minsta anledning att visa sura miner. Framför allt därför att det vore småttigt. För det är naturligtvis alldeles utomordentligt att regeringen demonstrerar snabbt och skickligt diplomatiskt fotarbete inför en stor internationell fråga.

Sverige har, mycket tack vare socialdemokratin, långa och stolta traditioner på biståndsområdet. Att samla olika stater för att hjälpa ett krigshärjat land ligger helt i linje med vad en svensk regering ska göra. Sedan återstår att se hur mycket vackra ord är värda när det väl blir dags att visa handlingskraft.

EU:s medlemmar har under alla omständigheter demonstrerat betydande politisk vilja med beslutet att sända tusentals soldater till Libanon. I den internationella säkerhetsstyrka som ska se till att vapenvilan består att ingår manskap från andra delar av världen men med sitt stora åtagande spelar Europa nu huvudrollen i ansträngningarna att upprätthålla stabilitet och säkerhet i Mellanöstern. USA har tappat trovärdigheten i regionen efter sin reservationslösa uppbackning av Israel.

EU är naturligtvis medveten om riskerna med engagemanget. Att ge sig in i den här delen av världen innebär nästan per definition att be om problem. Det finns inga enkla lösningar. När som helst kan ett mödosamt förtroendeskapande arbete omintetgöras av en förfördelad part.

Å andra sidan utgör passivitet inget alternativ. När Israel drog sig ur Libanon år 2000 lät Europa Hizbollahmilisen ta över, lät Syrien styra och ställa och lät Iran stärka sitt inflytande. Nu har länderna sett vad önsketänkande kan ställa till med.

Dessutom ligger det i EU:s absoluta intresse att rehabilitera sig. Kofi Annans, FN:s generalsekreterares, beröm av premiärminister Romano Prodi och president Jacques Chirac för att de bidrar med flest soldater var egentligen ingenting annat än ett konstaterande att egenintresset styr. Medelhavsländerna Italien och Frankrike har Libanon och Israel inpå sig. Kultur, språk och historia samspelar med krassa geopolitiska avväganden.

Sverige är med på ett litet hörn i Libanon med en korvett och 80 man. Det är som det brukar vara. Vi gör mer för freden på hemmaplan.

Mats Wiklund är fristående skribent och EU-

krönikör i TA

mats.wiklund2@comhem.se