Mats Wiklund: Politisk feghet hotar jobben

Frihandelns utgångspunkt är fri konkurrens. Och med tio nya EU-medlemmar ökar förstås konkurrensen. Det är bra för alla, för företagen, konsumenterna och för ländernas välstånd.

Så ska man tänka och resonera. Men honnörsorden väger ofta lätt när verkligheten tränger sig på. För självfallet drabbas alltid någon av den fria konkurrensen. Företag slås ut och anställda avskedas. När hela landsändar lever under hot om utplåning kräver väljarna skydd och stöd av sina folkvalda. Politikerna, som också vill behålla sina jobb, får då mycket svårt att hävda principer om fri handel på lika villkor.

I fem års tid har EU försökt dra i gång den så kallade Lissabonprocessen, en strategi för konkurrens, jobb och tillväxt. Det har inte gått så bra därför att processen förutsätter gemensamma åtaganden. Stats- och regeringscheferna låter alltför ofta det europeiska intresset underordnas det nationella. Betecknande är striden om det så kallade tjänstedirektivet, EU-kommissionens förslag för friare handel med tjänster inom EU.

I dag är tjänstesektorn, inte produktsidan, välståndets motor. Alla är överens om att färre nationella handelshinder ger fler jobb. Tjänstedirektivet innehåller därför ursprungslandsprincipen. Den som är kvalificerad för ett arbete i sitt hemland ska också vara det i de andra EU-länderna. Vid tillfällig tjänsteutövning, till exempel i anställningen av lettiska byggarbetare, ska Lettlands och inte Sveriges arbetsrättslagstiftning gälla.

Om detta råder både politisk och ekonomisk-teoretisk enighet. Värdet ligger i effektivisering och förenkling. Företag uppmuntras att sälja och köpa tjänster över gränserna. Men ett år efter att kommissionen lade fram förslaget börjar verkligheten göra sig gällande.

Både president Jacques Chirac och förbundskansler Gerhard Schröder är nu emot förslaget. Båda anför oro över dess sociala konsekvenser. Men vad det handlar om är oviljan att stöta sig med röststarka särintressen som räds konkurrens. I Frankrike har tjänstedirektivet blandats ihop med den snart stundande folkomröstningen om EU:s förslag till ny konstitution.

Den nye kommissionsordföranden José Manuel Durao Barroso har snabbt slagit till reträtt. Han påminner om att förslaget lades fram av den förra EU-kommissionen och utlovar en bred debatt med Europaparlamentet och ministerrådet.

Men hittills är det gamla förslaget utgångspunkten för parlamentets behandling och där har en destruktiv allians mellan vänster och höger utvecklats. Vänstern, med stöd av fackföreningarna, talar om social dumpning. Högern, uppbackad av näringslivets protektionister, kräver rättvisare spelregler. Lyfts ursprungslandsprincipen ur direktivet, vilket är avsikten, faller hela förslaget.

Var står den svenska regeringen? Den är – i princip och officiellt – för tjänstedirektivet och ursprungslandsprincipen. Men socialdemokratin är splittrad. LO kräver att regler för löner och arbetsvillkor ska gälla i det land där arbetet utförs. Ett nytt, heltäckande regelverk måste enligt facket först utvecklas.

Göran Persson är säkert frestad att liera sig med Schröder och Chirac och låta nejsägarfronten i Europaparlamentet triumfera. Det vinner han på politiskt. Men då förlorar det frihandelsberoende Sverige och många andra EU-medlemmar, särskilt de nya. Förmår statsministern att bortse från partinyttan? Att vara principiell och försvara både det nationella och det europeiska intresset?

Mats Wiklundär fristående skribent och EU-krönikör i Trelleborgs Allehanda