Mats Wiklund: Franska modellens kollaps

I tal efter tal, på möte efter möte och på presskonferens efter presskonferens försvarar Jacques Chirac den "europeiska modellen". Den gör Europa till Europa och Frankrike till Frankrike. Presidenten säger ett kraftfullt non till den anglosaxiska, "ultraliberala", modellen.

Chiracs motiv är opportunistiska. Ett Frankrike på dekis, som säger nej till det mesta och som längtar efter en de Gaulle, är mottagligt för retorik som inbjuder till nostalgi, inåtvändhet och chauvinism. Försvaret av den "europeiska modellen"; ska uppfattas som ett försvar av status quo. Chirac vill slippa en debatt om bakomliggande orsaker till massarbetslöshet och ekonomisk tillbakagång.

Efter den senaste tidens upplopp i förorter till Paris och andra franska städer blir en redan svårsmält taktik ännu svårare att uppfatta som annat en ren cynism. Om något står utom allt tvivel är att modellen som Chirac så energiskt försvarar komplett misslyckats med att integrera betydande delar av landets befolkning. I årtionden har samhällets mest oönskade, lågavlönade med utländsk härkomst och ofta muslimer, forslats ut i apartheidliknande ingenmansland. Frankrike, som stoltserar med devisen "Frihet, broderskap och jämlikhet" markerar tydligt sin likgiltighet inför vilka ingenting förväntas av. Våld, vandalism och stöld kan inte ursäktas. Men dessa kriminella handlingar har skett mot en socioekonomisk fond som man måste vara blind för att inte förstå innebörden av. Att aldrig räknas, aldrig få annat än (i bästa fall) skitjobb, alltid gå i de sämsta skolorna, aldrig bli accepterad som riktig medborgare. Alla dessa förödmjukelser som på goda grunder ses som resultatet av en medveten politik, alstrar en revanschlust som får sitt utlopp i blind och ursinnig förstörelse.

Ansvar och förtroende återgäldas ofta. Det omvända förhållandet är lika sant. Den som inte får en meningsfull utbildning och ständigt står utanför arbetsmarknaden reagerar med misstro och likgiltighet inför de normer och principer som samhället vilar på. Den franska modellens anspråk och ideal känns overkliga och ämnade för andra. Jag undrar hur många fransmän som förbannar och förfasar sig över fattigförorternas upplopp förstår att vad de bevittnar faktiskt berör dem själva. Att Frankrike blev rikt och välmående berodde till stor del på invandringen under 1960- och 70-talet. Nordafrikanerna som då fick jobb höjde inte bara sin egen utan allas levnadsstandard. De bidrog i hög grad till att göra Frankrike till Frankrike. Nu har deras barn blivit vuxna och lever, till skillnad från sina föräldrar, även i ett permanent ekonomiskt utanförskap.

Sanningen är att den franska modellen förhindrar full sysselsättning. Vilket i sin tur betyder att de som har jobb måste försörja det ökade antal som står utanför arbetsmarknaden. Med följd att det finns allt mindre pengar till välfärd och trygghet som ju är den franska, och västeuropeiska, modellens grundbultar.

Allt detta är Jacques Chirac och den övriga politiska eliten djupt medveten om. Men att medge verkligheten är att röja sina tillkortakommanden och brist på lösningar. Bättre då att försvara en modell som de själva bär ansvaret för att ha gjort allt mer obrukbar.

MATS WIKLUNDär fristående skribentoch EU-krönikör i Trelleborgs Allehanda

mats.wiklund2@comhem.se