Makten ger inte alltid rätten

Kommer rätten ur makten? Eller finns det någon rätt som står över makten? Detta är demokratins kärnfråga. Job, i Gamla testamentet, är en gudfruktig man. Men Djävulen slår vad med Gud om att han ska få Job att förbanna Gud. Och han skickar all världens olyckor över Job. Men Job säger inte ett ont ord om Gud. Han frågar bara: "Varför har du låtit detta hända mej?"

I de tre sista kapitlen av Jobs bok – som ingen biskop vågar predika över – svarar Gud: "Jag har makten; alltså har jag rätt att göra vad jag vill."

I Arthur Koestlers bok Natt klockan tolv på dagen frågar den anklagade Rubashov förhörsledaren Ivanov varför han måste avrättas – han är ju oskyldig. Ivanov svarar att Partiet har makten och har ersatt den gamla moralen med en ny.

I en av sina dialoger ställer Platon frågan: "Är det goda gott för att gudarna vill det, eller vill gudarna det goda för att det är gott?" Och Platon anser att det senare alternativet gäller.

Medan Platon menar att det finns en rättsprincip som står över makten hävdar Gud och Ivanov att det är tvärtom. 2-1 till dem i denna idéhistoriska match.

Demokratin – som kommer från grekiskan och betyder folkstyre – är självklar som princip. Men begreppet har i debatten kommit att legitimera alla politiska beslut oavsett innebörd. 1987 konfiskerade socialdemokratin 17 miljarder av pensionsspararnas kapital. Ingvar Carlsson motiverade detta med att "medborgarrätt och demokrati står över äganderätten."

Den svenska grundlagen ger en extrem koncentration av makt till den regering som har en majoritet i riksdagen. Men när staten bestämmer alltmer över människors inkomster, familjeliv etcetera flyttas makten från medborgarna till regeringen. Denna omfördelning av makt följer inte ur demokratins princip som bara säger att varje medborgare har en röst i valen av lagstiftande församlingar.

I svensk debatt definieras demokrati vanligen med regeln om enkel majoritet: 51 procent bestämmer över allt. Äganderätten har svagt skydd i lagstiftningen. Grundlagen sätter ingen övre gräns för skattetrycket.

51-procentsregeln är inte det enda givna uttrycket för demokrati. Man kan lika gärna argumentera för kvalificerad majoritet i både riksdagsbeslut och folkomröstningar – just som skydd för minoriteten mot majoritetens makt.

Enkel majoritet är ingen garanti för demokrati och rättigheter. I valet den 5 mars 1933 till den tyska riksdagen fick nazisterna och deras koalitionspartner 52 procent av rösterna och 57 procent av mandaten. Den 23 mars beslutade denna demokratiskt valda majoritet att avskaffa demokratin.

Och det gick som det gick.

Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.